Jag har läst sammandraget och det är inte utan att jag är lite irriterad. Först var jag glad. Rapporten innehöll en del som jag inte förväntat mig. Som att rekommendera embryodonation i Sverige, att rekommendera surrogatmödraskap.
Snopet konstaterar jag att trots att de inledningsvis skriver att 10-15% av de som vill bli föräldrar inte kan det pga medicinska eller sociala problem, så har man inte alls tagit med bristen på könscellsdonationer och hur man ska lösa det. Om vi inte gör det blir alltihop en teoretisk övning som inte löser några problem.
Sedan kom vi till det här med ensamstående mödraskap:
Faktiskt så välkomnar jag undersökningen om hur våra barn mår. Jag är övertygad om att de kommer att häpna över hur stabila, trygga, kloka och fantastiska våra barn är. Hur älskade de är. Det här är barn som är efterlängtade som få, med lejoninnor till mammor. De blir aldrig bortvalda av någon man som inte vill ta sitt ansvar. I rapporten har de inte tagit hänsyn till internationell forskning.
Jag säger inte att barn som lever tillsammans med andra ensamstående kvinnor INTE är älskade, jag säger bara att det faktiskt är lite kränkande att behöva granska just vår grupp. På samma gång som jag återigen välkomnar det. Då kanske det blir slut på fördomarna?
Det jag skulle vilja läsa är motiveringen till varför man skulle ge donatorer möjligheten att välja bort att donera till ensamstående. Finns det någon saklig grund till den här meningen? Eller är det återigen magkänsla och fördomar som styr?
Det som får det att verkligen vändas i min mage är att man ska granska kvinnans tillvaro och liv innan man får genomgå behandling. Jag trodde att vi höll på med sånt enbart inför adoptioner för att givarländerna i de fallen kräver det? Vem är det som bestämmer vad som krävs? KD?!
Så alltsomallt är jag besviken. Så fruktansvärt omogna vi är. Sverige. Nä, jag är inte stolt alls i det här fallet. Tyvärr. Snarare mer som rubriken.
