Gott nytt år!

Festen gick/går bra. Ett par timmar kvar till tolvslaget. Favoritvinet i glaset. Fyrverkerier runt husen och jag är färdig med 2012. Ett riktigt skitår. Jag är redo för 2013.

Bring it on!!

Så… vilka löften ger ni? Själv ska jag skratta mer!

Näst sista

Jösses vilken dag. Rätt ner i tvättstugan när jag vaknade, frukost med Mini, storstädning, lunch, söva barn, hämta tvätt, torka golv, fixa mig, väcka barn. På med ytterkläder. Av med ytterkläder, byta blöja, på med kläder. Halvspringa till Leos Lekland. Se barn roa sig i tre timmar. Skrev jag se? Fel, klättra runt Leos Lekland i tre timmar. Jisses!!
Men älska se Mini åka rutschkana. Lyckligare unge får man leta efter.

Handla på Coop, promenera hem, fixa kvällsmat, äta, charmas av gullepojke som ville leka med mamma ikväll också.

Bada trött kille, stoppa honom och mig i säng. Läsa, gosa, pussas. Bli utkörd. Stryka kläder, och duken till imorgon.

Nu är det bara lite fika och tvätthögen kvar. Till Du Har Mail så klart.

Tror jag kommer att sova gott inatt. Vad har ni gjort idag?

Blödigt

Sedan Mini kom har jag blivit så blödig. Trodde att det skulle försvinna med tiden, men jag undrar om det inte har blivit värre.

Vi har haft en rätt vanlig dag idag. Handla på ICA Maxi och sen städa. Eller tja, jag skulle ha städat mer, men jag valde att leka med Mini istället. Först var det krascha bilar, sedan var det pussla följt av Duplo. Så vad gör det att hela lägenheten är full av barr. Damma inför festen gör jag bara det nödvändigaste. Badrummet får bli måndag morgon.

Det var så ljuvligt att spendera den där tiden med honom. Se hur smart han har blivit. Han kan t ex laga luckan som trillar av lastbilen själv. Duplot kan jag se hur han liksom tänker ut och nåde den som sätter fel bit på fel plats.

Sedan kvällsfikade vi tillsammans i soffan. Följt av bokläsning och nattismys fullt av pussar och kramar. Eftersom Mini alltid har somnat själv i egen säng så gäller det även när han sover i stor säng. Han kommer bara inte till ro när jag ligger där. Så efter någon timme säger Mini till mig. "GÅ mamma" och pekar ut genom dörren. Jag blev så full i skratt att jag pruttade honom på magen och pussåt upp ena armen och nappen för honom. Han kiknade av skratt och la sig till rätta när jag smög ut genom dörren.

Nu sover han som allra bäst och jag har läst bloggar och grinat av lycka i soffan. Jag är så ofantligt lyckligt lottad som får leva med Mini. Världens goaste smartaste charmigaste unge.

Och vet ni, det är okej att vara blödig. Så länge jag grinar av den här anledningen så klagar jag inte det minsta.

Lördag

Vi är på ICA Maxi och handlar. Mini sitter i vagnen. När vi närmar oss kassorna och därmed godiset sträcker Mini armarna rakt upp och utropar:

"Det är LÖÖÖRDAAAAG!"

Tanten intill börjar skratta och jag tror visst att det är nån som har koll.
Lördagsgodis blev det. Såklart.

Citat

Liten var sjuk och ledsen. Ont i magen och stora tårar trillade nerför kinderna. Halvliggandes i mitt knä hulkar Mini:

"Jag vill vara glad mamma. Jag vill inte vara ledsen!"

Mini vaknar ledsen och det går över i gnäll som inte går att hejda. Jag blir irriterad och säger att nu får det vara nog:

"Men jag VILL gnälla mamma!"

Illa

Lilla bus har magsjuka. Det började dagen innan julafton och har hållit i sig hela veckan. Korkade mamman tolkade det först som resmage, men han har vaknat lite på nätterna och varit ledsen. Inatt var han JÄTTEledsen och klagade på ont i ryggen. Imorse hade vi bajsfest här.

Stackars liten. Jag fick ställa in alla planer för dagen (som var förberedelser inför nyårsfesten jag ska ha här hemma. 6 vuxna och lika många barn där Mini är näst äldst). Det vi har gjort är att gå till ICA och köpa magsnäll mat och mjölkfri välling. Den senare ville han inte ha. Däremot gick avslagen Coca Cola hem. Jösses. Tre millisekunder så hade han kopplat logon till det underbara han drack. Helt salig.
Han har inte smakat läsk tidigare. Den här var dock utan kolsyran kvar.

Jag har dock läst på och det är normalt att det håller i i en vecka, att det inte är så smittsamt i den här fasen och att man lätt blir tillfälligt laktosintolerant några dagar efter. Så jag räknar kallt med att kunna ha min fest och hoppas komma iväg på en social aktivitet på söndag.

Imorgon ska här shoppas mat och städas.

Kärlek

Julaftons morgon vaknar Mini med ett paket bredvid sängen.

"Titta Mini, tomten har varit här inatt!"

"Åh TACK mamma!"

Finaste ungen.

Vi väntar på tomten. Mini kikar i fönstret. Han har längt i ögonen. Så kommer han till slut. Vi har pratat om det länge. Vad tomten frågar och vad svaret är. Mini vill inte säga ja.

Tomten kommer och Mini möter honom i mosters famn.

"Finns det några snälla barn här?" Frågar tomten. Et högt klingande JAAA hörs från Mini

Sedan satt Mini på golvet framför tomten, reste sig tackade tomten för varje klapp med en kram. Öppnade varje klapp försiktigt och lekte med ALLA sakerna han fått. Han var bara så tacksam, lycklig, lugn och fin.

Det var inte ens svårt att gå och lägga sig när det var dags.
Mini kröp snällt ner, men svårt att komma till ro. Han återberättade hela förloppet och om alla som fått julklappar.

Mitt älskade lilla julfreak. Din mamma älskar dig så mycket. Finaste barn. Min tacksamhet över att du finns är oändlig.

God jul!

Önskar Mini och Mamman

Klapp

Mini möter andäktigt jultomten i julhandeln. Får klappa skägget och allt. Svarar tyst tyst och blygt på vad han heter.

"Vad vill du ha i julklapp?" frågar tomten helt enligt kutym.

"PAKEEEEEET!"

Det gäller att veta vad man vill. Känns skönt att veta att just paket kommer han garanterat att få.

Bussen

I somras hälsade vi på A med lilla H och där fanns bussen. Oj. Mini var kär i bussen. Han släppte den inte på ett dygn. Hade han fått hade han sovit med den.

Jag köpte den inte till tvåårsdagen. Ångrade mig. Skulle visa den för mormor inför jul och då var den där, på Blocket. För 50 kr i stället för 350 kr.

Jag slog till.
Såklart.

Sedan har den legat i påsen i garderoben.

Nu tog jag fram den. Gjorde rent den (alltså visst det var billigt, men herregud så skitig den var. Gör man inte rent innan man säljer?!)

Nu ska den paketeras.
Schah, säg inget till Mini!

Na na na na na

Under invänjandet till stor säng har det nästan uteslutande varit så att Mini somnat på min arm. Och jag har somnat i Minis säng. Hopplöst, för det tar mig en mindre evighet att nå vaket tillstånd sen och då är tiden uppäten.

Så idag kör jag hårda bananer. Läsgos och lite efter, men sen gick jag upp. Nu har han kört alla klassiker: mamma vatten, mamma vad gör du, mamma ligga här.

Min favorit är dock: na na na na na, du kan inte ta mig

Och det faktum att han inte fattat att han faktiskt KAN gå ur den stora sängen själv. Han är relativt smart, men så smart är han inte.

Boink

Jag går in och pussar om det sovande barnet. Så pratar han plötsligt i sömnen:

"Boink"

Fniss

F'låt

Mini testar gränser. Sista tiden har det varit vad som är att slå och inte. Det är verkligen irriterande och jag har nu insett att jag måste sätta gränsen hårt och direkt.

Så ikväll kom ett test i sängen och jag var relativt hård. Och så frågade jag vad man säger om man har slagit någon:
"Förlåt"

Sedan kom orden som berättade hur han sagt förlåt till lilla E, efter att ha "slåss vid rutschkanan"

Jag som försökt lirka ur händelser från förskolan och så är en bekännelse det första jag får höra!

Vin

Igår njöt jag av mitt absoluta favoritvin. Jag njöt lite för bra, för det är tungt idag. Så tungt att besöket får bada Mini och här sitter jag och gömmer mig.

Ordningen återställd

Nu har Mini äntligen fått sin krona. En stolt Lucia gled genom decembermörkret från förskolan till restaurangen där fredagsmiddagen intogs.

Nu är allt som det ska.

Älska mig mest när jag förtjänar det som sämst

9 månader sedan gallstensoperationen. Lika lång tid med smärtor på nätterna. Lika lång tid utan att kunna vara minsta hungrig. Mjölk, bröd och kex. Mina bästa vänner. För att inte tala om sockret, för finns det en bättre vän än den när man är trött och inte får sova?

Men 9 månader på den dieten sätter spår. Jag är nu rekordtung och otränad. Vissa motionsformer går bort sedan förlossningen. Andra kräver för mycket tid och främst logistik. Och ärligt talat. Jag har varit så under isen det här året att motion har varit mitt minsta fokus.

Idag stod jag i ett provrum och konstaterade kallt fakta. Med alla dumma elaka tankar man kan ha om sig själv i huvudet.

Hur konstruktivt är det? Varför kan jag inte bara njuta av att jag är som jag är? Visst, det är kanske inte alltid bekvämt och jag gillar inte att inte orka, men jag vet varför det är så här.

För att kompensera för allt elakt jag tänkte köpte jag därför båda tröjorna, fick 20% rabatt och blev så glad att jag hittade lösningen på två andra problem direkt.

Se där vad lite egenkärlek kan göra!

Glöm inte!

Mini blev hämtad och passad av fina L idag. Vår "barnflicka". Som han älskar henne! Underbart att se.

Jag skulle ha gått på dejt (det ni!), men den blev inställd. Istället åkte jag och shoppade. Lite till Mini, men mest till mamma. När jag kommer hem så kommer Mini glatt springandes ut i hallen. Ögonen glittrar och så kommer orden:

"Min Luciakrona mamma?"

Nä, det hade jag ju inte köpt någon. Men jag får väl göra det imorgon. Visst är det rea på dem då?

När mammahjärtat smälter

Vi sitter i TV-soffan och myser till Lucia på morgonen. Äter pepparkakor och dricker kaffe/välling.
De spelar blåsinstrument och Mini säger andäktigt:

"Vad fint det låter mamma!"

Den fantastiska kören sjunger, klädda i sina vita särkar. Stjärngossarna är mååånga och Lucia har mörkt lockigt hår. Mini älskar det. Jag kan känna det i varje fiber hur mycket han trivs, njuter av stunden. Så vänder han sig mot mig. Klappar mitt hår och säger:

"Mamma, du ska vara Lucia. Mamma ha ljus i håret."

Minis fingrar leker med mina lockar och mina ögon klipper för att blinka bort de där tårarna som väller upp liksom ända ner från magen när jag inser att det är en komplimang från min tvååring.

"Mamma älskar dig Mini" säger jag

"Jag äskar dig mamma" säger Mini

Mammalockar

Luciafirande - hur det blev

Åh, vad jag hade peppat och preppat inför Luciafirandet. Min son har en stor fascination av Lucia och allt som hör till. Han älskade sin stjärngosseoutfit. Jag var duktig och tog med luva utifallatt han inte skulle vilja.

Jag kom dit. Mini var i sitt esse och körde någon form av discomask på golvet. Jag klädde på honom, satte på honom struten och han höll stjärnan med glittriga ögon. Alla vuxna i lokalen utbrast i ett unisont. ÅÅÅÅÅÅÅH vad du är FIIIIIIIIN

Precis då kom lilla söta E, med en luciakrona på huvudet och plötsligt hade min glittriga lilla stjärngosse förvandlats till ett litet motsträvigt avundsjukt monster.

“VILL HAAAAA DEEEEEEEEEEEEEEN!”

Inget glitter, inga luvor, inga mutor i världen hjälpte. Mini ville ha en luciakrona.

Jag lyckades i alla fall få honom lugn nog att vara med och sjunga (som han älskar och tjena vad ungen kan sångerna). Efter det var det lussebulle och pepparkakor. När andra barn liksom mosar och pillar på sina gotter så trycker Mini in dem i munnen som att han aldrig fått en sötsak tidigare i hela sitt liv. Sedan vill han såklart ha mer och det alla andra försöker äta.

Sedan fick han låna lilla Es krona en stund. Vi gjorde en smällkaramell och allt var frid och fröjd.

Efter att mamma lovat att köpa Mini en egen Luciakrona på rea.

Luciafirande

Imorgon är det Luciafirande på förskolan. Vi är redo. Även med en alternativ tomteluva utifallatt. Ibland är jag mamma på riktigt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Nu när Mini sover i eget rum, såg jag lite fram emot morgnarna när han skulle komma tassande och gosa med sin mamma.

Jag missade två saker:
1. Mini har inte fattat att han kan gå ur stora sängen själv. Om han vaknar ligger han kvar.

2. Mini är sjukt morgontrött. Klockan är nu halv nio och han sover. Jag är hungrig och måste gå upp och äta.

Snopet!

Stjärngosse

Mini älskar Lucia. Han går runt med bilder på henne. Sjunger sångerna. Pratar om det.
Själv vill han vara stjärngosse ingen fråga om den saken. Han har pratat om det länge nu.

Igår kom skjorta strut och stjärna. Lyckligare unge får man leta efter.
Sååå nöjd.

"Och mamma, du ska vara Lucia!"

Linne har jag, någon som kan låna mig en krona?

Kreativt II

Ok, inte världens mest inspirerade middag, men allt hänger på presentationen. Eller hur?

Kreativt

Ikväll har jag varit busig. Jag har varit på julfest på Sveriges yngsta slott. Hur mysigt som helst.

När jag kom hem väntade första egenproducerade pärlhalsbandet på matbordet. Åh, som jag drömt om dagen mitt barn gjort halsband åt mig och så missar jag dagen när Mini själv ska ta hem sitt första pärlalster.

Nu är den här!

Mitt

Det här mina vänner, är mitt sovrum. Ser ni där till vänster där det står en stol?

Det står ingen spjälsäng där längre.

Mitt sovrum är återerövrat!

Varning

Den här "fingerfärgen" var det dummaste. Grönfärgad tvål. Supertrist!

VAB

"Bara han somnar ska jag hinna göra sååå mycket"

Skulle inte tro det va.

Snö

Mini älskar jul. Jisses amalia. Massa män med skägg överallt, bling bling, Lucia, tärnor och stjärngossar. Han är helt betagen. Sjunger alla julsångerna om och om igen.

För att inte prata om julklappar. "Snuttis vill också ha julklapp" förklarade han högtidligt idag. Allt är fantastiskt när man är två år och det är advent och lackar mot jul.

För att inte tala om snön. Idag kom den och vi gick ut. "MAMMA! Det är snö på alla blommorna!!" deklarerade Mini högt.  Sedan sjöng han blinka lilla stjärna för apotekspersonalen medan jag köpte Alvedon till sjuklingen. Gissa om det gick hem.

Hoppas att snön stannar. Hoppas att julen blir vit och glittrig och fantastisk. Att den blir det senare är ju helt klart. I alla fall för Mini.

Min

Mini är sjuk och sover i min säng. Helt ok, så länge det inte är normen.

Mitt i natten vaknar jag med ont i nacken och inser att Mini kapat min kudde. Han ligger inte på den, så jag tar lätt tillbaka den och gosar mig tillrätta.

Då känner jag små händer treva, kila, dra och inte ge sig förrän kudden är bortom min kontroll. Han sätter sig upp i sömnen, lägger kudden tillrätta och sig själv ovanpå!!

Min kudde är kapad. Skitunge.
Jag går och hämtar kuddarna i hans säng och när jag kommer tillbaka ligger barnet på tvären över sängen.

MIN kudde och MIN säng. Känner tvååringen vakna inom mig. Så det här inlägget är skrivet i ren tvåårsanda.

MIN unge? Han ligger och snarkar som bäst i mitt öra. Jag borde snarka tillbaka.

Godnatt!

Det här med jultomten

Mini har en fascination för skägg (som han faktiskt delar med mamma, men det är en helt annan historia). Han älskar att titta på män med skägg. Kommentera. Peka. Han pratar om skägg och går och kliar sig på hakan och pratar om sitt eget (imaginära) skägg. Vid ett tillfälle pratade han även om mammas skägg, men det gör han nog inte om.

Ni kan ju förstå vilket Mecka Mini har nu när det finns jultomtar överallt. Alla med skägg. "Titta skägg" "Titta tomten! Titta tomtens skägg mamma!"

Det är lite sött och jag har väl inte uppmuntrat det, men samtidigt inte hyssjat honom. Det är bara bilder.

Tills igår. Vi var på IKEA och på väg mot kassan får Mini syn på en man med vit stor mustasch som är vaxad uppåt sådär ni vet och lite kortare skägg på hakan. Jag såg hur Minis ögon växte till tefat. Det lilla knubbiga pekfingret for ut och Mini utbrister: "TIIIITTAAA MAAAMMMAAAAA! Titta TOMTEN MAAAAAMMMAAA! TOOOOMTEEEEEEN!! Tomtens SKÄÄÄÄÄÄGG!"

Mannen går precis bredvid och jag ler lite urskuldrande mot honom samtidigt som jag försöker tysta ner Mini lite. Varpå mannen säger direkt till Mini:
"Jaså, du kände igen mig? Ja det är jag som är tomten och snart kommer jag hem och hälsar på dig." Han ler med snälla ögon och ger Mini en klapp på kinden.

Jag säger: "Har du varit en snäll pojke Mini?"
Varpå mannen svarar. "Jaaaa då han är ju så snäll, det har jag fått höra!"

Åh, underbara människa! Vi utbytte glittriga glada blickar över Minis huvud. Han vinkade hejdå och gick. Mini har sedan dess pratat andäktigt om tomten.

Och om tomtens skägg förstås.

Dagens garv

Åh vad jag skrattade. Varken Mini eller mammarelaterat. Förlåt. Men efter förra deppiga inlägget så.

Uppryckning

Jag är förkyld, trött, det är mörkt, jag har fattat en massa korkade beslut. Min telefon är trasig. Advent och jul står runt hörnet och jag som brukar ÄLSKA att köpa julklappar och pyssla tycker att det mest känns som en påfrestning just nu.

Dessutom har jag av en hel radda anledningar som jag inte riktigt orkar gå in på, börjat dejta. Vilket i och för sig är rätt trevligt, men när den där första glansen lagt sig och man inser att alla har vi våra kors och öden att bära och jag vet inte om jag orkar med att släppa in någon annans kors i våra liv.

Ja då känns tillvaron rätt beige, eller grå, eller nästan lite gråsvart ni vet så där.

Dessutom känns jobbet inte alls inspirerande just nu.

Så.

Vad tycker ni att jag ska göra för att rycka upp mig? Quick fix efterfrågas!

Ljusets tid

Mini är förtjust i Lucia, stjärngossar, tärnor och luciatåg. Han pratar mycket om det. Sjunger sångerna. Ber mig att sjunga dem.

Han har hittat en reklambild på Lucia som han bär runt på här hemma.

Därför var det lite extra sött när kommentaren helt oväntat kom i köket när det lagades middag här ikväll:

"Mamma, Luciatåget säger tuff tuff"

Stor

I helgen hade vi mormor och morfar här. Mysigt om det inte vore för två saker:

1. Jag fick 38 graders feber och sanslöst ont i halsen
2. Jag fyllde 42 år, jag är så sanslöst GAMMAL (nåja, det är så det känns i alla fall)

Jag trivs i alla fall med mina föräldrar. De är så fina, även om de visst kan driva mig till vansinne emellanåt. I söndags var vi till nya köpcentret Emporia här i Malmö. Stort! Men åh, i källaren hittade vi en ny härlig leksaksbutik och Mini är ju bara så duktig när man går runt. Han vill gå själv, är helt fascinerad, men ställer tillbaka allt när mamma säger: "Åh, den var fin, men vi ska inte köpa en sån idag"

Mini har också charmat oss alla genom att sjunga. Han har sjungit länge, men i fredags så passade han på att sjunga hela Blinka lilla stjärna, rakt igenom, med rätt text och rätt melodi. SÅÅÅÅ gulligt! Sedan har han sjungit sig genom hela helgen och det är förvånande vad han kan. Melodi efter melodi kan han hela texten och rätt melodi till.

Det är inte klokt hur fort han håller på att växa upp till en stor pojke!

Så till nattens nyhet. Inatt har Mini sovit (eller ja han sover faktiskt fortfarande) i eget rum i en vanlig 90-säng. Själv. För första gången.

Det kändes jättekonstigt och samtidigt fantastiskt. Nu är den där bebistiden verkligen över. Det är dags att fälla ihop spjälsängen och lämna tillbaka den till syster.

Mini är nu en storsängsovare. 

Nyttigt

Mini fick följa med mamma till systemet igår. Där tjatade han läppen ur led om att mamma skulle köpa äkta champagne. Han kommer att göra succé hos flickorna en dag.

Efter handlandet åt vi på "Mackdållans", där Mini fick kontakt med en tjej i fyraårsåldern som satt vid bordet bakom. Herregud, som han flörtade. Hon var så gullig och busade tillbaka, vilket resulterade i att de båda skrattade så att de kiknade.

Varken Mackdållans eller Systembolaget är särskilt nyttigt, men det där bubblande porlande skrattet mellan två barn som kommunicerar ordlöst måste vara ren medicin för en trött själ.

Hela stället lyste upp av det ljudet.

Kärlek

Vi har en ny nattningsrutin. Det är någon som uppenbarligen behöver sin mamma mer än förr, så vi ligger på sängen och sjunger, läser, gosar, pratar.

Ikväll berättade jag hur Mini kom till mig och hur mycket jag älskar honom. Hur glad jag är att jag har honom.

Han låg med sitt huvud tungt mot min mage, så vrider han huvudet tittar på mig och säger mjukt:
"Jag älskar dig mamma"

Och innan han sagt meningen klar så blir halsen helt tjock. Hjärtat sprängs nästan.

Att han strax därpå ger mig en dansk skalle så att det sjöng i hela huvudet och jag fick fläskläpp är ju bara en petitess i jämförelse.

För att riktigt jämna ut det så ställde han strax efter till med pusskalas. Båda ögonen, näsan, munnen och håret blev rejält pussade.

Jag brukar säga att handlingar säger mer än ord, men åh, bäst är ändå ord som förstärks av handling.

"Jag älskar dig mamma"
Jag älskar dig också Mini. Min Mini!

Måndag morgon

Idag ska jag bryta min sjukskrivning. Nåja, det är bara en dag tidigare än själva intyget, så det är inte så tidigt. Jag har sovit, magen bråkar inte som den gjorde för två veckor sedan. Ute är allt frosttäckt. Det är mörkt.

Men livet känns ändå rätt gott.
Jag har ett jobb jag trivs med. Mitt hem är min borg. Goda goda vänner. En underbar son. Jag står nära min familj.

Visst finns det en del områden man kan önska mer av, men vet ni vad som gör det uthärdligt? Jag jobbar på det. För har inte ni samma erfarenhet? Så länge man bara har offerkoftan och inte agerar på de områden som kan bli bättre så är det så mycket värre än om man åtminstone agerar så gott man kan för att det ska bli bättre?

Så visst. Min kropp fallerar på vissa fronter, men det finns en plan som jag följer och just nu så är det faktiskt drägligt.

Och visst, jag har inte mitt livs kärlek bredvid mig. Mannen. Men jag flirtar åtminstone.

Många av er som läser här är på Barnresan. Den där jäkliga stretiga resan. Jag beundrar er. Ni är så starka, kämpar. Ni är hjältar och hjältinnor.

Vilka andra områden är ni ute och agerar på?

Vägra vara offer. Idag är första dagen på den här veckan. Första dagen närmare en ännu bättre tillvaro.

Godmorgon på er!

Mat

Tack och lov för förskolan. Mini vägrar äta riktig mat hemma och såhär söndag kväll är det tämligen gnälligt och mamma går med på att barnet tömmer majsskålen helt själv. Vad gör jag för fel?!

Söndag

Vi har redan gjort en hel del. Varit ute och promenerat och gungat lääänge. Nu sover Mini middag lite sent, efter lässtund i sängen.

Och här sitter jag och inser att jag har nattlinnet på mig fortfarande. Men vad sjutton. Det är ju söndag.

Hoppas att ni också har lata sköna söndagar.

Den där doften

"Jag måste fråga dig, vad smörjer du in Mini med? Han luktar alltid så gott!" sa en av lärarna på grannavdelningen när jag lämnade Mini i morse.

Men sanningen är att jag smörjer sällan in Mini med någonting alls. Det enda är schampoo ett par gånger i veckan. Men han är oftast inte torr i huden, så krämer behövs inte.

"ÅH, han luktar alltså så i sig själv? Förstå hur svår du kommer att bli med damerna!"

Och visst är det så. Visst är den där doften hos den potentielle partnern viktig? Jag kan fortfarande dra mig till minnes doften i mitt exs skägg. LJUVLIG.
Visst är det dessutom så att doftminnet är det starkaste?

I övrigt kan jag ju inte annat än hålla med läraren. Minis doft är ljuvlig.

Vilken doft har du speciella minnen till?

Vakum

Vi är på McDonalds innan ärenden ska uträttas på stan. Det är bokvecka, så Mini får Barna Hedenhös som leksak. Till lunch fick de ärtsoppa och Mini hade vägrat äta (jag förstår honom), så hamburgaren försvinner i ett nafs.

Och sedan experimenterar Mini med vakumeffekten genom att sätta muggen över munnen och dra inåt. Muggen täcker större delen av ansiktet under nästippen och ögonen får det där va-COOLT-gnistan. Han skrattar ner i muggen, men det dämpas så bra att det knappt hörs utåt.

Det triggar mig, jag skrattar, Mini skrattar och snart kiknar vi lite båda två.

Hos optikern

"Ja, nu får vi se hur det här går. Så små barn brukar inte tycka om när mamma förändras utseendemässigt."

Jag får de nya glasögonen, vänder mig till Mini och frågar: "Är mamma fin i nya glasögonen?"

Mini betraktar mig, skiner upp och svarar: "Ja, mamma fin!"

Och jag tror att optikern fick ett litet gullighetsslag.

Svart och svart

En gång i tiden jobbade jag med trycksaker. Ni vet, svärta och färg på papper. Jag var något så flashigt som AD assistent och originalare. Det sistnämnda är personen som går igenom alla filer innan de går till tryck för att se att allt är rätt, så att allt ser ut som det ska när det är klart.

En av de saker jag minns från den tiden är att om man i t ex ett dagspresstryck vill att svart verkligen ska uppfattas som svart så ska man inte bara trycka med svart färg, utan med alla. Ni vet väl vad färgläran säger? Om man blandar alla grundfärgerna (rött, gult och blått) så blir det svart.
Det man gör trycktekniskt är alltså att trycka svart med svart.

Att köra bil.
Utan bälte.
Med promille i kroppen.

Det är att trycka svart på svart.

Man måste älska Hanna Hellquist

Jakten på det perfekta livet

Den här kvinnan vandrar på gränsen till något som jag ibland kan irritera mig på, men åh, jag älskar henne och i det här avsnittet av Jakten på det perfekta livet är Hanna Hellquist på jakt efter det här med barn.

Se det.

Hurra!

Gissa vem som har sovit nästan 8 h i natt? Jo jag! Inte i ett sträck, men ändå. Så vad gör det att förkylning har brutit ut och jag snorar i ett.

Världens gulligaste unge och jag har dessutom haft en riktig mysmorgon. Hur jag lyckades skapa detta lilla söta under av mys, gos och finurligheter vet jag inte, men han kan verkligen få den tristaste dag att lysa upp rejält. Älskade barn!

Idag är det begravning av O. Kära O. Jag kommer alltid att minnas dig med stor värme. Dags att göra mig i ordning för att ta farväl av dig.

Utvecklande

Jag har blivit lurad rejält i kärlek två gånger i mitt liv. Båda gångerna blev jag djupt förälskad och båda gångerna visade det sig att han redan hade någon annan. I det första fallet var han fortfarande gift och levde tillsammans med sin fru, vilket kröp fram efter 3 månader. I det andra fallet visade det sig att precis innan han inledde en relation med mig hade han friat till sin flickvän och de var i full färd med att planera sitt bröllop.

Imorse fick jag frågan om jag ändå inte fått ut något av de två relationerna.

Den frågan har följt mig hela dagen och nu när jag har funderat på den ett tag kan jag ärligt svara nej. Nej, jag lärde mig ingenting mer än att det gör ont att bli så sviken och bedragen, men något fint fick jag inte ut av det.


Så, nu har jag fått det sagt.

Skratta

Ikväll har jag njutit av att ligga nära Mini när han somnade och sedan bara ligga intill honom och ha det gott.

Sedan loggade jag på datorn och så fick jag mig ett så himla gott skratt åt den här att jag delar den med er.

Gay Men Will Marry Your Girlfriends

Have fun!

Njutning och frustrationer

Jag har skaffat nya vanor. Jag sover! Inte tillräckligt tror jag, men ändå betydligt mer än tidigare. Åh vad det är SKÖNT.

Även om jag sover mer så har jag ändå svårt att inte bli provocerad av att leva med en tvååring som naturligtvis ska vara självständig och dessutom testa alla gränserna, gärna på en gång. Jag försöker ge utrymme och jag försöker att inte låta mig provoceras, men som igår, när han inte skulle sova för allt i världen. Då var det svårt. Det slutade med att jag inte var den där mamman som jag helst vill stoltsera med, utan snarare den som jag inte vill erkänna riktigt.

Efter en massa lirk och trix och försök till att vara pedagogisk och bra, så slutade det med att han åkte i säng så att det rök om det med orden: "Nu vill jag inte höra ett pip till från dig härinne!", varpå jag gick ut trött, hungrig och frustrerad. Hör och häpna. Det blev knäpptyst och när jag tittade till honom efter 5 minuter sov han som en stock. Så mycket för allt det där "bra" jag gjorde innan!

Ibland undrar jag hur det hade varit annorlunda med en pappa i ekvationen också. Idag är det dessutom fars dag. Facebook, butiker och reklam är översållade med Fars Dagspåminnelser och jag tänker att det här kommer Mini snart vara medveten om den här dagen. Så vi passade på att fira morFar istället.

Idag har vi bakat chokladmuffins, utan pappa att ge dem till. Jag hade någon idé om hur mysigt det skulle bli, eftersom barnet tjatat om att vi skulle baka muffins. Men tji fick jag. Trött grinig unge och smetig smet, samt flygiga formar är INTE, jag upprepar INTE en bra kombination. Men muffins blev det till slut, även om mamman var lite svettig vid det laget.

Så när allt var säkrat i köket (inga plattor och ingen ugn på) så tog jag min lilla trotskille och gick och la oss. Där gosade vi järnet till doften av nygräddade chokladmuffins. Finns det något härligare än att känna doften av sitt eget barns hår och hur han nästan kryper in i en för att komma nära? Jag älskar det.

En vän till mig verkar ha blivit religiös i sin senaste relation. Hon har plötsligt börjat tacka gud för saker och idag kom det upp en bild på psalmboken på Facebook. Var och en blir salig på sin tro heter det. Själv har jag svårt att se att religion skulle ge mig något i vuxen ålder, men åh, närheten och tillhörigheten med mitt barn. DET kan göra mig salig.

Vad går du igång på?

Prosit

En del av att vara två är att härmas. Mini säger ofta precis likadant som jag, vilket emellanåt blir otroligt gulligt och lite lillgammalt.

Nu ligger vi i varsin säng och drar oss. Jag hör att han är vaken. Plötsligt nyser jag högt.

Nu hör jag Mini febrilt försöka härma den.

Ibland är livet inte lätt!

Antiklimax

"Du får en tid till röntgen, det är någon förändring här. Vi kan känna något."

Det är inte det man vill höra när man är hos läkaren, men det var vad jag fick höra. Gårdagen jagade jag remisser genom sjukvårdsystemet och imorse var jag på röntgen.

Men det är inget där. Ingenting. Hurra!
Jag har inte C. Jag behöver inte opereras.

Men... vad är det som händer i min kropp då?!

Blickarna

Lämnade Mini sent på förskolan och gick direkt till optikern för att beställa nya glasögon. Passar på att handla när jag ändå har vagnen med mig. Kan ni föreställa er blickarna jag får när det här är vad som möter leta-efter-gulligt-barn-ögonen möter!

Jag bara ler tillbaks. Vad vet de liksom.

Dimensioner

Det här med smärtor och sömnlöshet har rätt många negativa sidor.

Men en dimension är bra, jag får höra Mini skratta i sömnen. Så mysigt ljud! Ett mjukt kluckande mellan snusningarna.

Undrar vad han drömmer om?

Vad var det jag sa

Idag fick jag äntligen träffa min läkare som hittade något i min mage. "Nej det är inte cancer för det gör inte ont". Fast har jag ont nog? Gör det "ont" på rätt sätt? Aaarrgh...

Men samtidigt. Det har gått 7 månader sedan min operation. 7 månader utan riktig sömn, med smärtor, med elände. Och idag har de upptäckt att det är något som inte är som det ska.

Det var ju det jag sa!

Fast ibland önskar jag faktiskt att jag inte hade rätt. Sjukskriven är jag också, för den sömnbrist jag har nu har gjort mig hudlös. Säger någon något snällt till mig så bryter jag ihop och gråter. Eller vänta, det stämmer inte. Så här är det. Säger någon något till mig så gråter jag.  2012, vi stryker det här året ur kalendern tycker jag.

Nyfunnet intresse

Aldrig är jag så intresserad av TV-Bönder som när jag är på vårdcentralen eller hårfrissan

Starten

Lagom till väckning av lilla Bus idag hade han vaknat av egen maskin och satt upp när jag gick in till honom. "Godmorgon!" sa jag varpå den direkta reaktionen var ett rungande "NEJ" och snutten kastades över huvudet. Min son har helt klart inte det bästa morgonhumöret! Men rolig ändå.

Själv genomlider jag helvetet just nu. Min mage har ballat ur fullständigt och jag vaknar vid halv fyra om nätterna med smärtor. Idag är jag så slut att jag bölar. Ont och trött. För första gången i mitt liv har jag hulkat mig genom ett telefonsamtal med vårdcentralen.

Allt annat är bra nu. Eller nä förresten, men plattityder om hälsan är sanna tyvärr, för vad hjälper andra framgångar när jag bara är trött och har ont. Fast trött är fel uttryck. Utmattad är bättre.

Jag vill också lägga snutten över huvet och säga NEJ!

Underhållning

Mini är lagd och jag är i full gång med kvällspysslandet som ofelbart kommer efter nattningen. Då hör jag Mini: "Maaammaaa, mammaaa kooom!"

Jag sticker in huvudet till honom. Han sitter upp i sängen och spärrar upp ögonen. Med händerna.

"Jag håller upp ögonen mamma!"

Då är det svårt att inte skratta. Och skrattar gör jag varje dag med Mini, även de tuffa som igår med sämsta dagislämningen nånsin och en traumatisk snuttetvätt på kvällen.

Dags att väcka underhållningen för dagen!

"Jag har ingen pappa"

Så sa Mini igår och jag tror faktiskt att han för första gången förstod innebörden i de orden. Att det är något som många andra barn har som han faktiskt inte har. Även om jag har laddat för den här dagen. Nästan provocerat fram den genom att prata om det här med pappor och mammor så klack det ändå till inne i mig. Vi pratade om vilka mer som inte har någon pappa och vad Mini har. Jag berättade att jag letat efter en pappa åt honom överallt innan jag fick pappafrön från en snäll man i Köpenhamn. Jag berättade om hur mycket jag längtat efter Mini och hur lycklig jag var att få just Mini. Det bästa barn jag kunde få.

"Mamma leta pappa till mig", sa Mini då och hans sätt att formulerar meningar gör att jag inte vet om han bara egentligen upprepade vad jag hade sagt, eller om han ville att jag skulle fortsätta leta. Så jag frågade Mini om han ville att jag skulle fortsätta att leta efter en pappa åt honom och då sa han "Ja".

Det var kanske en dum fråga att ställa, samtidigt kände jag att jag ville veta hur han kände i den frågan. Kanske är det så att Mini saknar en pappa i sitt liv precis som jag saknar den där mannen i mitt.

En vän till mig har sagt åt mig att köra hundtricket med Mini. Låta Mini håva in hjärtat på killen och glida med på köpet. Kanske är det vägen att gå? För om jag nu hittar honom, så måste han MINST älska Mini lika mycket som han älskar mig. Minst.

Och Mini min lilla älskling. Jag lovar att fortsätta att leta efter en pappa till dig. Fast inte vilken pappa som helst utan den pappa som kommer att vara allra bäst på att vara just det. På den punkten kommer jag aldrig att kompromissa.

Sötast

Gulligast idag var nog ändå Mini när han kämpade och kämpade för att blåsa ut frukostljuset.

Komplex

Jag håller på att uppdatera mig. Försöker i alla fall. Att handla nya kläder och byta stil är svårt, eftersom jag egentligen inte gillar att shoppa kläder. Håret håller jag på att spara ut och jag är lite chockad över att jag har lyckats. Jag har numera längre hår än jag haft sedan... 2005.

I dagarna provar jag ut nya glasögonbågar. Jesus amalia. Jag HATAR det. Inget får mig att känna mig så ful som att prova glasögonbågar. Det finns alltid typ bara ett par som faktiskt fungerar i mitt ansikte. Alla andra understryker de brister jag har. Huuu...

Nu verkar jag dock ha hittat de jag ska ha. Pris ske gud.

På tal om komplex. Imorgon ska Mini och jag till badhuset tillsammans med C. Jag ska alltså ha bikini på mig imorgon. För någon månad sedan föll rakhyveln bakom badkaret och jag har inte orkat plocka fram den. Så ni kan ju lista ut effekten av det. Jag har inte orkat bry mig och ärligt talat. Jag orkar inte nu heller. Dessutom har jag mörklila nagellack på halva mina tånaglar. Det var liksom ingen idé att ta bort det efter sommaren. Det var bättre att låta det skavas/växa bort.

Fast vem bryr sig. Imorgon ska Mini och jag till badhuset. Det är första gången för honom (om man bortser från babysimmet). Jag hoppas att han kommer att gilla det. Och vet ni, mina håriga armhålor och celluliter till trots, vet jag att Mini tycker att jag är finaste mamman som finns.

Ibland önskar jag att jag kunde känna så för mig själv också.

Tacksam

Idag har vi haft det ljuvligt min lille prins och jag. Badat badkar, promenerat, ätit på McD och fått en bok, handlat lite och så till Folkets Park för att fira Halloween med två goa kompisar. Fika, hälsa på vänner och bekanta, promenad hem, handla lite till. Sova, äta soppa och så mysa tillsammans i soffan, skönt syrefyllda av en dag i det vackra höstvädret.

Till sist en sago- och sångstund på sängen med tända levande ljus i rummet.

Jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Och nära mig vandrar O som nyligen lämnat oss. Han är fortfarande nära, även om sorgen är betydligt mer stilla nu.

Normal

Samtal i dagarna med singel kompis i mitten av 30.

"Jag ser fortfarande barn som resultatet av en relation. Jag är inte där än, om någonsin, att skaffa barn på egen hand."

Och jag känner igen tankar från förr. Hur jag sökte pappan till mina presumtiva barn. Nu känns tanken nästan lite främmande och plötsligt förstår jag vilken mental resa jag gjort med Mini. Dessutom förstår jag varför beslutet tog tid. Jag behövde helt enkelt sörja avsaknaden av relationen. Det var mitt största hinder i den här resan. Så även om jag vill flagga för hur fertiliteten dalar, även om jag vill berätta hur fantastiskt det är att få ha blivit mamma även utan relation, så inser jag att de här öronen inte riktigt är redo för den krassa verkligheten. Logiskt är hon där, men känslomässigt på en helt annan plats. Det är lite fint. Nästan naivt i min värld och jag inser att jag både önskar att jag också befann mig där, på samma gång som jag är så oändligt stolt och tacksam över min resa. Resan till ett helt annat normalt än för fem år sedan. Heja Femmiskvinnan, samtidigt, underbara romantiker!

Nackdel

En nackdel som ensamstående är helt klart det här med allt jag måste ta med Mini till. Igår var det tvättstugan en lite trött kille fick hänga med till.

6.25

Det är tiden jag vaknade idag. Ni förstår nog inte det stora i det, men om jag säger så här. De senaste 7 månaderna har jag vaknat senast fem. 05.00, då kanske ni förstår.

Halleluja!

Om inte om fanns

För exakt en vecka sedan kom sista Facebookinlägget. Om jag bara sett det, ringt dig. Om jag bara kunde resa tillbaka i tiden ringa dig och säga: "kör inte där ikväll"

Försöker släppa dig. Ta farväl, men det är åh så svårt.

Om jag bara slapp. Om inte om fanns.

(ledsen men just nu är det här på repeat i mitt huvud)

Lyx

Man vet att man är ensamstående mamma utan liv när man tycker att den stulna stunden på ICA Maxi efter dagislämningen är stor lyx.

Tungt

Min vän som dog i veckan. Det tog ett par dagar tills det liksom tog mig med full kraft. Som att se en våg komma och inte riktigt kunna springa ifrån den. Nu i helgen har den kommit ikapp mig, när jag har tiden att tänka.

Det är som att han konstant befinner sig i rummet, eller steget bakom mig. Jag för ett konstant samtal med honom inne i mitt huvud. Det var en del som var ouppklarat mellan oss. Det hände så mycket annat i mitt liv att jag valde att stänga ute. Jag vet att jag gjorde rätt, samtidigt så känns det så hårt. Jag skulle ha velat hunnit ha det där samtalet där jag förklarar mig. Berättar om allt elände som utspelar sig runt mig och varför jag inte kunde släppa in honom närmare nu.

Nu får jag aldrig chansen. Det är så sanslöst jobbigt.
Sorg är verkligen hemskt.

Zzzz...

Det är uppenbart att den som införde sommartid INTE hade småbarn.

Skjuts

Mini har idag visat att han klarar av att hantera sin stora traktor. Han kopplar och kopplar loss släpet och vinklar och fäller skopan som att han aldrig har gjort annat. Gulligast är dock när han kämpar för att få sina gosisar Nallen, Frida och Sally (ej med på bild) att åka med. Nallen sitter i skopan, för han får inte plats på flaket.

Pippi

När vi kom hem låg ett vadderat kuvert på hallmattan adresserat till Mini. "Öppna mamma ÖPPNA!" Han kunde inte få av sig kläderna fort nog.

I paketet låg det Pippi-filmer, så nu har vi haft Pippi-maraton och från Minis säng kom det i kväll långa haranger om filmerna. Pippi, nya idolen!

Sötnos

Det var halloweenfirande på jobbet igår, så jag susade hem och hämtade Mini och tillbaka lagom till filmvisning och sedan var det Trick or Treat. Kollegans pojke kom också med. Han är ett år äldre än Mini och de gillar varandra. Så det var ballongjagande och fikande och hissåkande. Titta på mammas rum, springa och hoppa.

Ner i ljusgården igen. Kollegan tittade till Mini, jag kom tillbaka. Han var precis intill mig. Och så plötsligt... BORTA.

Jag gick runt och kikade. Ingen Mini. Till slut fick jag lite panik och fick tag i min närmaste kollega och bara pep fram att han måste hjälpa mig. Ut och leta igen och nu kunde jag höra Minis kvävda gråt. ÅÅÅÅH MEN JAG KUNDE INTE HITTA HONOM

Så kom jag på det. Hissen.

Tryckte på knappen men dörren gick inte upp. runt och se var den är. Jodå, på översta våningen.

Lilla bus. Plötsligt hör jag hans röst tydligt: MAAAAAMAAAAAAAAA!

Kollegan rusar uppför trapporna. Jag stod då vid hissen. Rusar efter och där på tredje våningen hade MIni gått ut och stod och grät inför en av direktörerna. Lilla unge! Så snabbt det gick.

Det skönaste kramen på länge.

Sedan åkte vi ner med hissen mest för att säkerställa att det inte blev något trauma. Väl nere så minglade vi runt lite och plötsligt hör jag ett: ÅH, men såååå söt, vems barn är det här? Och nog är det Mini som refereras.

Gissa vem som blev stolt. Fast nog hade jag älskat Mini om han inte var gudomligt söt också.

Ett ljus

Idag fick jag veta att den man som senast uppvaktade mig gick bort i en bilolycka i tisdags kväll. Han lämnade 2 döttrar efter sig.

Det är så sorgligt. Jag kan liksom inte förstå att han är borta. Inte heller riktigt acceptera att jag på ett så brutalt sätt påmints om hur otroligt skört livet är. Jag vill stampa med foten i golvet hårt och säga "Nej! Så skulle det inte gå!!" och så är det ogjort. Men så är det inte.

Var rädda om er och varandra.

Tips från coachen

Om du försöker sälja elabonnemang (eller annat) vid ett sånt där ståbord på typ ICA Maxi är det INTE någon idé att rikta in dig på en ensam småbarnsmamma som uppenbarligen just slutat sin storhandling och håller på att parkera bilvagnen.

När jag efter några finare markeringar om att jag inte var intresserad fortfarande blev tilltalad vände jag mig helt enkelt om och sa: "Vet du, jag bara ORKAR INTE just nu."

Och hör och häpna, det fick honom att backa. Tada... recept på att bli av med alla försäljare hädanefter.

Godmorgon!

Jag har en morgontrött pojke. Det tar tid att väcka honom. Jag brukar prata mjukt och kela honom vaken. När jag lyfter honom ur sängen säger jag alltid: "God morgon Mini" följt av ett "Har du sovit gott?"

Jag har aldrig fått svar på det. Förrän i morse. Då kom först: "Godmorgon mamma" följt av ett gäspigt mjukt "jaaa" på sovit gott-frågan.

Underbart!

Inkomster och utgifter

Mini, som alltid ätit som en liten häst, har nuförtiden inte riktigt tid att äta. Han har t o m gått ner i vikt p g a det. Humöret och sömnen är dock ungefär samma, så jag försöker vara cool och inte hetsa upp mig. Fast jag serverar emellanåt sånt jag vet att han bara inte kan motstå.

Igår fick han blodpudding (vilken fantastisk budgetmat! 5 kr för middag för två) och Mini moffade i sig fyra skivor.
Inte ens jag äter fyra skivor.

Nöjd mamma. Mätt unge.

Mindre nöjd mamma idag dock, när avfallsprodukten av fyra skivor skulle tas om hand. Hu!

Den ena och andra handen

Svensk sjukvård. Ni som läser här regelbundet vet ju att jag har mina issues med den. Jag har t o m funderat på en alternativ karriär som går ut på att förbättra sjukvårdsinformation. För det finns ett gigantiskt behov av det.

Nåväl. Jag vill bara säga att det finns dåliga och bra sidor med sjukvården. Och idag har jag varit i kontakt med den bra delen. Min underbara vårdcentral. En plats med mer medmänsklighet får man leta länge efter.

Och inte bara går jag därifrån hjälpt med det specifika problemet jag hade idag, jag går därifrån som en lite bättre människa och mamma också. Jag skäms nästan för att skriva det, men jag har tyckt att Mini varit lite lat. Han har inte velat gå själv. Mamma ska bääääära och mamma tycker att Mini visst kan gå själv. Det gör han enligt rapporterna från förskolan ("Idag gick han heeeela vägen runt parken utan att alls vilja sitta i vagnen").

Men så på vårdcentralen, i en bidiskussion, kommer vi in på ämnet och då ser jag mina egna misstag, att gå i föräldrastressfällan. Såklart att Mini kommer att gå själv till slut. Inte behöver jag stressa fram det. Vad än Minis jämnåriga gör och inte när jag är med.

Så skönt! Nu släpper jag den pucken. Mini får bli buren eller åka vagn så mycket han vill. En dag kommer jag knappt att se honom eller röra vid honom för att han inte vill och då kommer jag att sakna den här tiden.

Så det elände den ena sjukvårdshanden ställt till med i mitt liv, kompenserar den andra upp genom att hjälpa mig bli en ännu bättre förälder till Mini.

Tack för det!

Längtan

Idag har jag bara längtat efter Mini hela dagen. Åh... Det var så skönt att få åka och hämta honom. Tänk att man kan känna så trots att vi just spenderat fyra dygn tillsammans.

Just nu njuter jag av Mini. Jag vet att det kommer att ändra sig och att det kommer att komma dagar då jag kommer att känna mig som en galen, men just nu är Mini bara underbar. Han kommunicerar mer och mer. Visar humor, känslor, omtänksamhet. Drar egna slutsatser. Kommer på egna saker.

Han är go. Imorse när jag lämnade honom hos V på förskolan så gosade han in sig mot henne och jag såg hur hon njöt av honom (och han av henne). När jag kom och hämtade honom stod bästa kompisen As pappa och såg lite uppgiven ut. Mini körde runt A i en kärra och A vägrade följa med pappa hem. Sedan sprang de skrattande till kapprummet (de är ute men vi går igenom avdelningen för att hämta snutten och kolla om det är ngt som ska ersättas på hyllan) där A bjöd Mini på kakor och fick en stor kram till tack.

Och väl hemma kan han inte bestämma sig för vilken film han helst vill se, men beslutar sig tillslut för Bärgarns historier och sitter sedan på kanten av soffan som ett ljus med glimmande ögon och ropar "BÄÄÄJAAAAN!" exalterat när det händer spännande saker.
Samtidigt står jag i köket och gör iordning kvällsmat och när Mini tycker att jag har varit borta lite för länge kommer han utknatandes i köket, drar fram pallen och följer det som händer. Hjälper till också.

Maten äts under lite frustration. Det är nämligen någon som har fått myror i rumpan och inte kan sitta stilla. Igår var det någon som precis när mamma sa sista ordet i meningen: "Akta dig så att du inte trillar ner och slår dig!" gjorde just det och bet i underläppen så att blodet sprutade. Ikväll var det inte riktigt lika myrigt, men inte helt lugnt heller. Efter ett tag går Mini ner från soffan och säger artigt: "Tack för maten mamma!" och vem kan motstå en sån mening?

Sedan var det tandborstning, rengöring och blöjbyte. På med Sjörövarpyjamasen. Och när den är på är det bråttom VÄLLING! Till pingvinerna på Madagaskar på Barnkanalen. Åh lycka, fast när mamma frågade om vi skulle läsa Olssons Pastejer tog han Frida, Sally, Nallen och snutten och sa prydligt "Natti natti TVn" och gick. Det är så sött att se honom överlastad med alla djuren och sin stora snutte knata iväg. Jag fattar knappt att han kan!

"Olssons pastejer" är en underbar bok, som just nu är Minis absoluta favorit (tillsammans med Pippi). Jag rekommenderar den varmt!

Ni hittar boken och bilden här

När jag läst klart boken, så säger Mini alltid: "Läsa Olsson igen mamma" och trots att jag känner mig som världens lyckligaste människa som får ligga där med hans mjuka kropp och tunga huvud mot min arm, snusa honom i håret och höra honom fundera, så säger jag "Nej, nu är det dags att sova"

Jag busar ner honom i sängen och lämnar strumporna på, för Mini har bestämt sig för att han vill ha strumporna på när han sover, så det får han. Jag tycker inte att det är en strid värd att ta även om jag själv tycker att det är obehagligt att sova med strumpor på mig.

Och nu, nu hör jag emellanåt ett trött lite pipigt "Mamma?" från sovrummet, för lilla Bus har såklart kommit på att dra av sig sockan så måste mamma komma och sätta på den igen.

Vilket jag såklart gör. Fast sista gången stoppade jag den innanför Sjörövarfabbepyjamasbensmudden, och liten var så trött att ögonen gick i kors, så jag misstänker att jag inte kommer att höra "maaammaaa" därinifrån mer ikväll.

Fast precis som när jag var på jobbet idag och saknade honom, så saknar jag honom även nu när han sover. Det kommer att komma dagar som inte alls är så här. Men just nu är Mini bara en underbar unge. Min unge.

Bio

Igår var Mini på bio för första gången. Det var spännande och lite jobbigt. "Stäng av Barnkanalen mamma", kom det lite försynt mitt i filmen. Jag tror att ljudet kanske var lite för högt för hans smak.

Annars var det roligt och spännande. Stolar som gick att fälla. Kompisen lilla H var med. Köpa godis och biljetter.

Filmen heter "Liten Skär och alla Brokiga". Underbar interaktiv film, som verkligen kan rekommenderas för nybörjare!

Kan vi prata sex?

Alltså, jag bara undrar. Hur löser ni andra ert kärleksliv? Jag har ju dejtat när Mini var strax under året. Det var ju ingen lyckoträff precis. Sedan var det en annan man, som uppvaktade mig ett tag i våras. Sedan dess ingenting. Verkligen. Ett par ögonkast. Basta.

I vanliga fall hade jag klättrat på väggarna nu, men någonstans så är det som att jag har lagt ner hela den delen av mig själv. Så till den milda grad att när någon erbjuder mig att träffa någon, så är min instinktiva reaktion att NEJ, gud vad jobbigt.

När blev det så egentligen?

Men så pratade jag med en vän. Hon lever i ett äktenskap där de väldigt sällan roar sig. En annan vän har inte haft sex på fyra år. I sitt äktenskap. Är det så här livet är? Är vi för trötta för varandra? Somnar vi alla i soffan varje kväll och vaknar med dåligt samvete för hemmet, jobbet och allt det andra (Mini har jag faktiskt inte så dåligt samvete för för han går i princip alltid först!)?

För ärligt talat. När jag sitter här i soffan med tröttheten sjungande i hela huvudet och kroppen, hur ska jag då orka hålla i liv i en relation också? Hur gör folk egentligen? Blir livet så mycket enklare när man är två att det finns energi till den andra också?

Hur gör och tänker ni? Snälla berätta. Är jag dömd till ett liv i ensamhet, eller finns det män som mycket väl kan tänka sig att vara en extra dyna i min soffa? En dyna jag kan sova mot ett par timmar varje kväll. Åh, en sån man vore drömmen.

Maskerad

Idag köpte jag lejonöron och svans till Mini. Det ska vara maskerad på förskolan och på mitt jobb i veckan. Perfekt tänkte jag och passade på att köpa lite teatersmink också, till nosen.

Och vad tror ni händer? Jo, Mini tycker att mamma ska ha öronen, så kan han ha ögonlappen som följde med teatersminket. Sedan har han lekt Sjörövarfabbe hela kvällen.

Bara att inse fakta. Det är en liten pirat som ska gå på maskerad på torsdag.

Effektivt

Ni vet hur det är med magsjuka. Det tar knäcken på en. Inte bara Mini, utan även mig, som måste ta hand om och också ligger vaken. I torsdags var både Mini och jag helt slut. Natten till igår sov vi som kungligheter båda två. Underbart!

Efter en riktigt lat förmiddag, tog vi oss an tvättstugan och förstå att vi blev av med MÄNGDER av tvätt. Efter tur till lekplatsen så blev det dessutom klädbyte i tvättstugan, så även gårdagens kläder är nu rena. Effektivt!

Mini kunde inte sova middag efter att ha haft sovmorgon, så vid halv sju bad han om att få gå och lägga sig, bara för att somna på under fem minuter.

Åh, vi hade det så bra igår. Utsövda och avstressade.

Smolket kom inatt. Ännu en natt med vak över magont för mig och nu, efter en dag som utvilad känner jag verkligen vad det där vaknandet gör med mig. Och det är inte positivt!

Dåliga vanor

Varje kväll fixar och trixar jag här hemma efter att Mini somnat. Till slut hamnar jag i soffan. Där ska jag bara sträcka ut en liten stund.

Och vaknar 2-3 h senare

Varje kväll. Kul liv jag har!

Oväntat

Jag var på gång. Värsta effektivitetsracet skulle vi ha idag jag och kollegan. Dessutom skulle jag få 45 minuters gratis massage.

Men istället är jag hemma, tvättar och gosar med en Mini som kräkts halva natten.

Tvärnit liksom!

Troget

Varje morgon sätts Frida, Sally och nallen på bänken i hallen att vänta tills Mini kommer hem.

Och väl hemma utspelas alltid den här kärleksfulla scenen.

Trött

Varför är sängen som skönast när det är dags att gå upp?

Igår var jag så trött och Mini sååå gnällig att jag till slut fick nog. Jag blev arg på honom. Inte för att han gnällde, utan för att han testade alla gränser på en gång.

Inte en av mina stoltaste stunder, men samtidigt, jag är mänsklig och Mini måste lära sig vad som är okej och inte. Igår var inte okej.

"Bestraffning" bestod av att bli utskickad i hallen och ingen TV vid vällingmyset. Och vet ni? Jag tror att han fattade det.

Nej, nu måste jag lämna sänghalmen. Regnar gör det också. Hu!

Djungeln

Jag ber att få presentera: Minis favoritmössa!

Sakna

Vi åker tåg. Mini sover sedan timmar tillbaka. Grannens två barn i Minis ålder är vakna och här sitter jag och saknar mitt eget barn, samtidigt som det är lite kul att spionera på andra föräldrar och hur de är i smyg.

Män

Jag har blivit erbjuden att gå på blind date. Ska man tacka ja till sånt?

Fynd

Dagens fynd: Höstkängor som matchar jackan.

De första fem frsmplockade paren ratade han, när han fick syn på de här sa han "ha dem"
Det höll jag med om och sen fick det bli så!

Bekvämt

Vi åker tåg. På sätet intill sitter jag, halvvägs ut i gången. Inte alls lika bekvämt som somliga andra har det!

På resa

Vi är inne på Pocketshop på Malmö Central för att fördriva lite tid innan tåget går. En Pippi-bok inhandlas och i kön till kassan möter jag en äldre kvinnas blick. Hon ler så där som människor gör när man kommer med ett litet barn.

Och när Minis mjuka stämma klämmer i med "tingelingelinge tåget gååår" nerifrån vagnen bryts leendet upp i ett skratt.

Såna stunder är så sköna. Jag älskar dem.

Ung och bortskämd

Jag har världens snällaste barn. Vad jag har gjort för att förtjäna honom vet jag inte. Idag vaknade han utan feber och jag helt slut efter ytterligare en helvetesnatt.

Vi morgonmyser enligt alla konstens regler, dvs tittar på Barbapapa på telefonen i sängen. Sedan är det frukost med yoghurt för Mini. Han äter så stolt och blir lite lätt galen när han råkar spilla. Först på bordet "NÄÄÄ, inte spilla på boooordet", säger han då lite förnärmat. Sedan spillar han i knäet, eller ja, på magen och i knäet. Magen är liksom lite ivägen för knäet. Då blir han nästan tokig. "Kladdigt mamma, klaaaaaddigt!" och så ska det torkas bort.

När han har ätit klart säger han: "Mini fädi mamma, tack fö maaten" och när han får okej så går han raka vägen in i badrummet. Där kladdiga pyjamasen tas av och projekt rengöring utförs. När det är dags för tandborstning sätter han sig snällt i mitt knä och gapar stort. Inte ett ljud till protest som det var förr.

Han är nästan alltid engagerad i sina kläder och nuförtiden är han extra förtjust i strumporna. Det går liksom inte att få på dem fort nog. Sedan är det byxorna: "Mini bjallo mamma" och tröja. Efter det deklareras det högt att det ska lekas. Sedan leker han snällt med sina leksaker. I sitt rum. Och det märkliga här är att det blir knappt inte ens stökigt när Mini leker, för han väljer oftast att leka med det som hör ihop. Duplo med Duplo, garaget för sig och djuren för sig. När jag är med stökar jag till mer än Mini gör själv. Mest för att visa att man faktiskt kan och att det är okej.

Men inte. Mini leker städat.

Sedan klär vi på oss och åker för att handla present. Mini vill ha med sig tre saker när vi ska åka, men jag hävdar bestämt att han får välja en. Vilket han också gör. Utan att ens klaga.

Från parkeringen och in till affären vi ska till så passerar vi en leksaksaffär. De har massor av Pippi-saker i fönstret. Mini tittar storögt och säger "gå in däää mamma", varpå jag säger att vi går in dit sedan. Det köper Mini och promenerar snällt med mig.Vi går in på Designtorget. En butik fylld med frestelser i rätt höjd, men när jag säger "Bara titta, inte röra" och vi upptäcker saker tillsammans så gör han snällt som jag säger. Han tar min hand och vi frågar personalen efter presenten vi ska köpa. Mini följer med och väljer färg. Utan knot. Han är med under presentinslagningen och kommenterar gulligt så att killen i butiken blir helt charmad.

När vi är klara bär Mini påsen. Den är bara liiite för stor för honom och han är så stolt när han vinkar hejdå och går.

På vägen tillbaka glömmer han att jag lovat att vi ska gå in i leksaksbutiken, så jag får nästan dra in ungen. Har jag lovat vill jag hålla det. Han är i sjunde himlen, men köper "Se men inte röra" återigen. Han kvittrar mot alla gosedjuren. Tittar storögt på bilarna. Blir konfunderad när han hittar Conny, men inte mamman (det är en annan docka som följer med i vissa set). Älskar bussarna, brandbilarna, och står läääänge och tittar på en Bobby Car. "Brrrrruuuuuuum mamma, bilen säger BRRRRRRRUUUUUM!"

När vi kommer till legot fastnar han direkt för den Duploask som var kandidat till tvåårsdagen, om jag bara hittat den då. "Mini ha den", men köper argumentet att det är affärens lego. Men då händer något med mig. Jag blir bara så himla stolt över min fina unge som går där andäktig och lycklig med kassen i ena handen, som sliter sig från något han uppenbarligen så gärna vill ha utan att klaga. Så jag impulsköper Duplolådan. Minis ögon är stora och runda, när han inser att den blir HANS. Åh! Klart han ska bära den kassen också. Nu ÄNNU större än förra. En kasse i var hand och nej, mamma får INTE hjälpa.

Vi tar med oss finpizza från favvostället bredvid leksaksaffären och kör hem. Mini med Duplolådan i knäet. I bilen förbannar jag mig själv lite grand. Hur ska jag nu få honom att äta?
Men se det var det då direkt inga problem med.

Väl hemma kunde han inte få av sig sina kläder fort nog för att få öppna lådan. Lycka lycka!
Pizzan var ju snabblevererad på matbordet. Jag bestämde mig för att inte slita honom från sakerna. Det hade ändå inte fungerat. Så jag satte mig till ro och började äta och ett tu tre så var Mini också vid bordet. Emellanåt var han bara tvungen att gå bort och pilla lite på Duplot. Men åt det gjorde han. Inte jättemycket, men han åt.

När vi var klara med maten fortsatte han leka med Duplot och jag var med en stund. Mini trött och egentligen dags att sova, så jag sa "Nu är det nog dags att sova lite. Ska vi lägga Duplot i lådan så kan du leka med det sen?" Vad tror ni att han gör? Jo, just det. Sedan tar han Sally och Snutte och går till sängen.

Det tog en stund att komma till ro. Ungefär ända tills mamma också la sig efter röjandet. Nu sover han så sött här bredvid mig.

Kan ni förstå hur snäll han är? Hoppas att han drömmer fantastiska drömmar. Det är han värd. Min lilla älskling. Jag kommer att gå i konkurs över allt jag kommer att köpa till honom, men hur ska jag kunna låta bli?

Conny & Mamman

Mini fick ett garage i tvåårspresent. Med garaget följde två bilar och till bilarna två figurer.

Mini har döpt dem till Conny (fråga mig inte var han fått det namnet från) och Mamman. När han leker med dem kan jag känna igen vår vardag emellanåt. Det är så gulligt. "Mammaaa", säger Conny och får skjuts av henne i hissen.

I början vägrade Mini befatta sig med Connys bil. Den lät nämligen och när han började reagera på det vet jag inte, men jag har fått montera ur batterierna. Sedan tog det två veckor att övertyga Mini om att bilen numera alltid är tyst.

"Mamma, den låter ingenting!", upplyser han mig numera lyckligt om titt som tätt.

I vilket fall så kan vi lätt konstatera att garaget var en mycket lyckad tvåårspresent. Och Conny och Mamman lever en harmonisk tillvaro.

Hjälp mig!

Jag försöker hålla en viss standard på mitt föräldraskap. Stabil, trygg, tillåtande, närvarande... Ja ni vet. Så bra jag kan. Kärleksfull.

Och synder har jag tydligen inte begått särskilt många för snällare unge än min får man leta efter. Det är med andra ord rätt lätt att vara förälder till Mini.

Men så finns det situationer som triggar det absoluta irritationscentrat hos mig. Det ena är gnäll. Åh, det kryper i hela mig av gnäll. Turligt nog gnäller Mini otroligt sällan. Det kan iofs bero på att han för det mesta inte kommer någonstans med gnäll.

Det andra är mat. Att inte äta mat som serveras, eller ännu värre börja leka med den. Mini är inne i en period där allt sånt testas. Han äter knappt mat tillsammans med mig och det driver mig till vansinne. Att bara ignorera är svårt, tjata meningslöst. Ibland hjälper det att mata ett par tuggor (så att han känner smaken och blir sugen på mer). Andra gånger är det helt fel taktik. Jag blir galen!! Vad ska man ha för taktik och hållning? Jag står inte ut med att laga måltid efter måltid, när jag lika gärna kunnat bre mig en macka.

S U C K

Om det här med Feelgood

Det har ju varit lite bloggkrig tydligen runt det här med Mona och Magdalena Graafs Feelgoodhelg.

Personligen tycker jag väl att det var väl roligt för de som var där. Jag tillhör inte kategorin som hade åkt på något sånt. Samtidigt så håller jag faktiskt med Ketchupmamman, som anser att det är tråkigt att allt alltid är så stereotypt. Dessutom har jag har så sjukt lite energi över att lägga på att klä mig "rätt" eller sminka mig "rätt" att det bara känns löjligt att ens försöka lägga energi på det. Det är inte viktigt för mig. Snarare är min inställning att jag sliter för att ha rätt nivå på kläderna till jobbet.

Jag vet inte. Funderade ett tag på att sluta läsa Monas blogg, för jag tyckte att den blev tråkig, dvs inte för mig (Magdalenas läser jag inte). Sedan blir inlägg som är schemalagda och spridda över dagen lite märkliga. Jag menar, i vanliga fall är jag på jobbet så här dags, att läsa eller skriva blogginlägg dagtid är inte särskilt vanligt förekommande i min värld. Nu när jag läser löpande under dagen så ser jag direkt om det är något som inte är bloggat i stunden. Är det för att hålla läsartalet uppe som blogginläggen måste komma spridda över dagen? Känns inte det lite utstuderat? Är jag lite fånig som ens bryr mig?

Nåväl, Mona får hänga kvar ett tag till, för för det mesta tycker jag ändå att hon är underhållande och jag måste ju beundra mängden energi hon använder på ett dygn (även om det finns de som anser att jag gör detsamma). Feelgood för mig är att få träffa goda vänner, umgås med en glad Mini och sömn.

Ja herregud. En helg med bara vanlig ostörd sömn hade varit helt fantastiskt feelgood för mig. Ordnar någon en sån helg, ja då anmäler jag mig omedelbart!

Sjuk

Jag vaknar lite med ett ryck, tittar på klockan, runt fyra. Magen molar, inte som vid hunger, utan som att den fräts sönder inifrån. Trött inser jag att jag bara får ge upp, sätter fötterna på golvet och går ut i köket. Tar första kexet och tuggar det fint och sväljer. Smärtan ökar. Väntar på att kexet ska börja verka samtidigt som jag häller upp ett halvt glas mjölk. Tar fram kex nummer två och väntar på att lindringen ska komma, men den gör inte det. Istället så eskalerar smärtan. Det känns som att jag håller på att spricka, fräta och gå sönder inifrån. Det gör så ont att jag plötsligt börjar svettas över hela kroppen. Jag svettas så att det droppar från mig. Håret blir blött. Nattlinnet klistrar sig på mig.

Dubbelvikt och försöker jag tugga i mig kex nummer två samtidigt som jag desperat försöker hålla mig lugn. Det känns som att jag ska dö, men jag vet ju att det inte är så. Jag undrar hur länge det ska pågå den här gången. En timma, två? Ska jag behöva ringa ambulans igen? Vem ska ta hand om Mini? S och A är inte tillgängliga och L har fullt upp på sitt jobb. M kanske? Kanske får han följa med om det blir riktigt illa?

Det här är ett större anfall än de jag brukar få varje natt, så jag tar fram den medicin jag har tillgänglig för den här typen och tar den. Efter ytterligare någon halvtimma börjar det värsta klinga av. Jag duschar av mig och tar på mig torrt nattlinne.

Lilla visaren närmar sig sex på klockan som står på nattduksbordet. Jag stänger av väckningen och skickar mail till mina kollegor om att jag inte kommer idag.

Sedan däckar jag. Vaknar två timmar senare mör i kroppen och i mellangärdet. På höger sida där levern sitter och där min galla en gång satt. Det är över ett halvår sedan jag opererades nu. Kirurgen har hittills vägrat träffa mig. "Vi har informerat om att man kan bli lite känslig i magen" var svaret jag fick. "Sök hos din vårdcentral".

På torsdag går remissen tillbaka till kirurgen från min vårdcentral och jag vet inte om jag vågar hoppas att det kommer någon lösning ut av det.

Jag vaknar till att du vaknar. Du mornar dig som varje morgon och när jag lyfter över dig i min säng känner jag att du är varm. Idag är vi två sjuklingar i vårt hem. 

Ditt är över om några dagar. Jag hoppas innerligt att mitt snart också är borta, för ärligt talat är det som att leva med ett terrorhot att inte veta om man kommer att vakna med helvetiska smärtor eller inte, när sannolikheten är ganska hög att man gör det.

Sötast i söndags

Mini och jag gick i parken. Eller snarare, jag gick och Mini sprang för allt vad tygen höll! Under glada rop.

Ner till gungorna där han skrattade så att han kiknade. Det bästa som finns är när han får hög hög fart och så vågar han precis släppa händerna och ge mig en high five. Helst av allt ska mamma gunga bredvid. Då porlar skrattet ur Mini så att mamma blir helt lycklig i själen.

Sen gick vi till ICA och där fick Mini dra egen lagom stor kundvagn för första gången. Stor lycka och koncentration. För att inte tala om den viktiga minen när han valde ut en bukett rosor till mamma.

Bäst av allt är att vi kommit från barnvagnen. Visst är den kvar, men vi är inte lika slaviskt bundna till den längre.

Hoppas att ni också haft sköna söndagar!

Effekt

Jag har levt i ett sömnhelvete som kulminerat sista tiden. Vaknat med ont i magen ett par gånger per natt i ett halvår och när det verkade sluta tog urinvägsinfektionen vid och höll mig vaken.
Senaste veckan har jag vaknat runt fyra-fem, utan att kunna somna om.

Igår var jag trött som en gnu. Somnade en stund när jag nattade Mini och i soffan runt 9.

Inatt sov jag i ett. Äntligen!
Ända fram till fem. För det är tiden min kropp lärt sig att vakna på.

Ska jag bli morgonpigg på äldre dar? Vill jag det?

Mini? Han har just börjat gnuffa runt i sin säng och klockan är kvart över åtta.

Tjoa hadelittan lej

Härom dagen sjöng Mini hela krokodilsången för en ganska paff mamma. Den har jag knappt sjungit sedan vi gick till öppna förskolan!

Visst, alla orden var inte med, men alla stroferna. Ljus och mjuk stämma.

Igår slog Mini till med Sjörövarfabbe. När han kom till oj oj oj-delen höll jag på att få sötchock.

Han är så fin min Mini. Ljuvliga unge!

Ärthjärna

Jag får väldigt lätt urinvägsinfektioner. Så har det alltid varit. Vissa år bättre, andra sämre. Jag har gått igenom allt vad det gäller den sjukdomen och jublade högt när de på radionyheterna t o m tog upp forskningsresultat som visar att huskuren "drick surt" inte fungerar. Halleluja!

Nåväl. Nu har det varit dags igen. Jag kan känna när det är på gång och hålla det i schack ett tag, men obönhörligen blommar den alltid ut till slut, så i förmiddags åkte Mini och jag till jourvårdcentralen. Det är rätt okej där i Malmö. Går relativt fort.

Till slut får jag träffa läkaren, jag drar mina symptom, han klämmer på magen, dunkar i ryggen och sen börjar han prata om huskurer.

Jag stoppar honom och berättar att jag haft det här minst tre ggr om året sedan jag var 5 dvs i 37 år. Jag VET vilka huskurer som finns och hur de funkar eller inte.

Varpå han svarar. "och hur tror du kvinnor gjorde förr?"

"Jamen, LED alla helvetes kval!"

Varpå jag upplyste honom om att han kan fortsätta berätta allt han känner för, jag tänker ändå inte lyssna. Det enda jag vill veta är om han tänker ge mig penicillin eller inte och vilken variant (Selexid har aldrig funkat för mig).

Jag fick det jag bad om. Vad skönt det hade varit att slippa bråka för att få det.

Spännande

Barnprogrammet är så spännande att det är omöjligt att sitta stilla och dricka välling...

Är det möjligt?

Jag älskade Mini helt galet igår, men jag älskar honom om möjligt ännu mer idag. Det är som att kärleken växer lite för varje dag som går.
Tar det stopp någon gång?

När man måste...

Imorgon har jag en dragning inför ett nätverk jag startat. Jag borde förbereda, men istället surfar jag och hittar på annat trams.

Eventuellt borde jag bara gå och lägga mig. Eller så surfar jag lite till.

Ledsen över det mest meningslösa inlägget någonsin!

Glamour

Jag brukade resa mycket i jobbet. Upplevde många olika kulturer och platser. Tjänade pengar som gräs. Blev guldmedlem för SAS. Packade kostymer, toppar, skor och shoppade som en galen. Det var jag som hade exotiska julklappar. Favoritflygplatser och specialbehandling på flygen.

Men vet ni vad? Egentligen var det samtidigt ett väldigt tråkigt och innehållslöst liv. All denna tid på resande fot. Visst, jag är glad att ha upplevt det och alla de vänner jag fått, människor jag mött.

För trots allt det där fantastiska, skulle jag inte byta det mot det liv jag har nu.

Morgonfix, dagislogistik, intensivjobba, matlagning, lek, bus, gos, nattning. Och så ljuden från mitt sovande barn när jag ska sova.

Oslagbart!

Vad var det jag sa

Gastroskopin var okej. Lugnande var bra.

Och läkaren konstaterade att jag inte har magsår. Sedan tog han ett allvarligt snack om att kirurgen inte kan neka till att ta emot mig och hitta orsaken till mina problem. Han pratade också om att jag borde anmäla dem till ansvarsnämnden beroende på hur de bemött mig och mina problem.

Svensk sjukvård. Oh the joy.

Samtidigt, skönt att äntligen träffa en läkare som menar samma som jag. Han har dessutom ett förflutet som chef på kirurgen!

Njutning

Att komma hem till en nystädad lägenhet och bara fokusera på lilla Bus och mat. Vi har haft en underbar kväll. Nu ligger jag och lyssnar på honom när han försöker somna. Samtidigt som jag desperat gör allt för att inte somna själv.

Fördom

Jag har dem. Inget att sticka under stol med. Fördomarna. Den här gången tänker jag på läkare och deras naturintresse.

När jag i det lilla väntrummet möts av en gigantisk skärm där läkarens egna fotografier av fåglar visas som bildspel får jag dessutom fördomarna besannade.

Var är mitt lugnande? Jag behöver det nu i kombination med den trygga famnen att krypa in i.

Vill ha

Åh vad jag blev kär i den här mössan.
Visst kan man ha den till den här jackan som jag redan köpt?

Sen lovar jag att inte köpa något mer grönt ytterplagg till honom i vinter...

Nämen

Gissa vem som idag fick tid för gastroskopi imorgon! Ibland lönar det sig att ligga på.

Bäst idag var lekstunden efter förskolan där bästa kompisen A och Mini lekte skrattandes ihop på Spindellekplatsen.

A fick Mini att åka rutschkana, något han gjorde med helt förskräckt min. Men han gjorde det i alla fall. Om och om igen. Gullunge. Lika harig som sin mor.

Inte så ofta

Det händer inte särskilt ofta alls nuförtiden, men idag var det en sån dag när jag har undrat var mannen i mitt liv blev av egentligen.

Jobbiga jobbiga besked och kommentarer har skickat mitt humör utför ett stup idag. Och det verkar inte vilja komma tillbaka.

Men Mini och jag fick fina kommentarer av en man vid ICA. "vilken härlig, hälsosam och charmig pojke. Direkt ärvt från sin mamma ser jag!"

Och vet ni, det gick hem. Har man gråtit sig genom en del av dagen så funkar såna kommentarer även om de kommer från någon mellan 90 och döden.

Smärta

Ligger i sängen och sover middag samtidigt som Mini. Efter en intensiv vecka behöver min kropp just det.

Då trillar nyheten in. Det efterlängtade pyret har dött i magen. Relativt tidigt, men inte mindre sorgligt för det.

Jag vänder mig om och är så tacksam över det knyte som trynar sött, samtidigt som jag önskar att jag hade den blekaste aning om hur jag ska kunna lätta sorgen.

Livet är så fruktansvärt orättvist.

Dagens topp tre

Nya tandborsten med fötter. Så rolig och söt!

Top Gear på TV med biltokig tvååring. "Bilar mamma, BILAAAAR! Brrrrrrum brrrrrrrruuuuuum"

Och det är fredag efter en otroligt intensiv vecka. Äntligen helg!

Som ett brev på posten

Ligger på sängen och hör höstregnet slå mot rutan. Mixat med Minis snarkningar. Ljuv musik i mina öron.

Bättre än "Nej, jag vill INTE!" som var det första Mini sa imorse. Ska tvåårstrotset verkligen komma så snabbt och med sån tydlighet?

Slutet

"Mamma mamma, BAJSA!"

Mini kommer utspringande från sitt rum och han har bråttom.

"Vill du bajsa på pottan?" frågar jag

"JA"

In på toa, ner med byxor, av med blöja och ett tu tre så var första pottleveransen avklarad.

Mamman förvånad över den tydliga kommunikationen och den självgående pottträningen.

Slutet på blöjeran är här!