Hej tomten!

Om jag bara visste vad Mini och tomten pratar om...

Dag tre

Lite piggare idag tyckte jag, andra dagen hemma från förskolan. Morsk bestämde jag att imorgon är det förskola son gäller för lilleman. Det skulle jag inte gjort.

Han hade just 38,5 i temp.

Vad hittar man på inne med en ettåring med lätt feber tre dagar i rad? Jag höll på att bli tokig idag!

Lussekatt

Vi köpte lussekatter på Ica, gick hem och gjorde fika-picnic i soffan. Mini fick en egen skål med lussebulle och pepparkaka. Det var med skeptisk min han smakade första biten, sen höll han skålen som att den innehöll guld. Gott var det uppenbarligen!

Trött

Herregud så trött jag är. Tre kvällar i rad har jag däckat i soffan före sju. Sen vaknar Jag och vrider dygnet lite tokigt. Ändring måste ske!

Idag har Mini och jag varit hemma eftersom lilla bus hostade sig genom natten och vaknade med feber.

Lilla bus gillar när mamma gör vissa saker och har idag flera gånger tagit mina händer och visat vad han vill att jag ska göra. Nytt! Och nu kastar han bollen, alternativ sparkar fotbollen framför sig. Istället för att plocka upp den och springa runt med den.
När han gör det finns inte stoltare unge.

Det är en härlig syn att se.

Afrika och julen

2004 åkte jag till Afrika för att jobba. När jag kom till platsen som skulle bli mitt hem i över ett år så hamnade jag i chock. Jag minns första dagen, när min assistent tog mig med på rundtur runt byn i vår Toyota Landcruiser. Han var så stolt och jag var stum.

Vi körde runt bland lerhyddor på vägar som bara var intorkade lergropar. Barnen var nakna, smutsiga med stora magar och smala ben. Kvinnorna arbetade och männen gick runt med vapen. Jag minns så väl när vi körde förbi fängelset, något som såg ut som en gammal ruin (vilket det var också) och hur han berättade att varje söndag utdelades piskstraff där. Jag minns hur han pekade ut området som var "sjukhuset" för de spetälska. Spetälska! En biblisk sjukdom för mig.

Jag minns hur getterna ställde sig i vägen för bilen. Värmen. Dammet. De små stånden på marknaden där man grupperat saker för att få det att se ut som mer. För där kunde det ligga tre kolor, ett pärlhalsband och några tygblommor.

Den där brända röda jorden. Och mitt i all misär, så var människor glada. Vita leenden. Barnskratt. Min assistents stolthet.

För mig tog det tre dagar att landa mentalt på den här platsen. Jag tror att jag förändrades i grunden de där dagarna.

Min första resa hem det året var till jul. Jag landade i Sverige mitt i värsta julrushen. Jag minns hur äcklad jag blev av julhandeln. Av shoppingpaniken. Kontrasten var för hög.

Nu när år har gått från då till nu, så kan jag se det fina där jag då bara såg konsumtion. Jag njuter av att handla inför jul. Även om jag gör det med måtta. Jag njuter av att göra det fint, för att jag kan. Jag njuter av att få vara nära de som jag älskar mest.

Precis som jag vet att de som inte har någonting också gör. För även i det fattigaste, så delade de det de hade. Tog tillvara på allt. Visade omtanke och kärlek. Jag tror att det var min viktigaste lärdom från det där året i Afrika. Att dela allt.

Och i hemlighet mina vänner, så kan jag emellanåt fortfarande njuta av att ha varmt rinnande vatten i kranen hemma.

Så ta tillvara på julen, advent och december. Njut!

Advent

Jag älskar julen. Har alltid gjort. Det är en så skön högtid tycker jag. Kanske för att den i princip alltid firas på samma sätt, så att man lätt kan slappna av i det. God mat, familjen. Dessutom fullkomligen älskar jag att köpa julklappar. Visst är det lite stress, men också roligt att få skämma bort sina nära och kära. Jag har dessutom en förkärlek för att julpynta. Inte för att jag pyntar hysteriskt, jag väljer ut det jag gillar och gör det. Som nejlikor i apelsiner. Åh vad det luktar gott och är dekorativt.

Min mamma har dille på tomtar. Tror att min syster en gång i tonåren kunde räkna till inte mindre än 70 tomtar i huset. Jag är inte överförtjust i dem, men en och annan har flyttat hem till mig. I fredags och lördags kväll pysslade jag upp stjärnor, slingor och tomtar hemma. Mys mys, men det finaste ändå var Mini, som med stora ögon fick syn på tomtefamiljen på kökshyllan, pekar med knubbigt finger och säger: "Titta!"

Eller med tindrande ögon står under stjärnan i sovrumsfönstret med armarna uppsträckta.

Hur han lägger huvudet på sned och pratar med tomten som står i köksfönstret.

Och mamman får lust att pynta varenda liten vrå, bara för att ungen ska få upptäcka julen.

Hur gör ni andra med typ ettåringar? Julgran eller inte? Jag kan för mitt liv inte bestämma mig.

Tack!

Jag vill passa på att tacka för alla fina gratulationer jag fick av er igår. Ljuvligt!

Dagen firades som sig bör, mysmorgon, bjudlunch och tårta på jobbet. Kvällen spenderades i telefon med familjen. Med min ena syster pratade vi barnförsök, det här med att kämpa. Hon har följt båda serierna på TV ingående och hör sig ofta för hur det går för mina vänner.

Och så säger hon till mig: "Så alldeles underbart att du har din Mini" och ja, jag är så tacksam för det. Varje dag är jag tacksam för det. Ljuvliga levnadsglada unge.

Men det bästa är att det är inte bara jag som är tacksam. Mormor och morfar ser honom som ett bonusbarnbarn. Creme de la creme. Mamma berättade hur hon fått höra att hon strålade av lycka efter att ha varit här en vecka och att hon menade att det var tack vare Mini. Även mina systrar njuter så mycket de kan av honom. För att inte tala om deras män. Min ena svåger var här i ett helt annat syfte och spenderade då en halv dag med att bara umgås med Mini. För att inte tala om Minis kära unga vuxna kusiner. De fullkomligen avgudar sin lilla kusin. Och mina vänner, mina kära vänner, som öser kärlek över honom. Och fina N som passar honom en dag i veckan. Ibland misstänker jag att hon lätt skulle göra det gratis, för de verkligen gillar varandra de där två.

Och så funderar jag på det här med att vi är egoistiska som vill ha barn. Hur kan det vara egoistiskt att bidra med sån glädje till världen?

Nej, mer ungar i världen, mer glädje och tacksamhet. Fler födelsedagar att fira och mer kärlek till folket!

TACK!

Saknad

Åh, jag har gått runt och retat mig lite sista dagarna på saker. Formulerat mig runt dem, men inte kommit så långt att jag har skrivit ner det.

Och nu när jag sitter här och funderar på vad jag skulle skriva så kommer jag inte på någonting av det.

Det enda jag vet är att jag saknar ungen. Han som idag kilade in på avdelningen på förskolan helt själv och inte alls var ledsen för att mamma gick. Ibland är det som att hans tyngd bara saknas i mitt knä.

Nu är ett sånt tillfälle.

Genuspedagogik

Smaka på ordet. Visst får de allra flesta av oss en liten obekväm känsla i kroppen. Det fick i alla fall jag innan gårdagens föreläsning av genuspedagogen på Minis förskola. Visst, hon är väldigt inne i sitt ämne och visst kan man tänka att "jamen herregud kan vi inte bara låta det vara? Blir det inte värre av att peka ut skillnaderna hela tiden?!"

Men så började hon berätta och vad glad jag är att de har en genuspedagog på Minis förskola. Det handlar ju inte om kön, eller ursprung, eller ålder, eller vad man nu kan särskilja barn för. Det handlar om att se och ge individerna samma förutsättningar oavsett vilka de är. Och eftersom vi alla är människor, med olika bagage och känslor för andra så är det så viktigt att medvetandegöra det här på förskolan. Något de faktiskt jobbar aktivt med.

Pedagogen berättade om ett barn som blev så bekräftat av alla i personalen, att andra barn på den avdelningen hamnade i skymundan. Alla hade ju bara tyckt att det här barnet var så glatt och gulligt. Och visst är det så, visst är vi såna att när någon är glad och gullig och go så visst vill vi vara med dem? Dras till dem? De får oss att må bra. Så även personalen på förskolan.

Och i berättelserna kunde jag ana att det var Mini hon pratade om. Jag har ju själv aktivt boostat honom hos personalen. I min iver att han ska knyta an till flera än sin ensamstående mamma. Berättelserna stämde överens med de berättelser personalen gett mig. Herregud, det stämmer även överens med att lilla V berättat för sin mamma om Mini så att hon undrat vem den där Mini är.

Men inte vill jag att han ska bli älskad och bekräftad på bekostnad av andra. Jag vill att han ska lära sig att alla får lika mycket kärlek oavsett om de är glada, ledsna, blyga, arga eller annat.

Och på något sätt så känns det som att den där genuspedagogen och det aktiva samtalet jag upplever att de har gör att jag nog kan vara rätt trygg i att det inte är helt självklart att de kommer att fortsätta så. Att de aktivt jobbar för att få till den där bra gruppen och det bra arbetssättet. Där alla barn blir bekräftade och får prova.

Jag är så himla glad över Minis förskola.

Grädde på moset

En extra födelsedagspresent var att min första DN landade på hallgolvet. Tack Malla!

Nämen!

Idag är det inte vilken dag som helst. Idag är det Mamma Viljas födelsedag. Firas som sig bör, med sovmorgon (tack Mini) och paket på sängen.

Plötsligt händer det

Mini sov till 8:05 igår och 7:20 idag. Rena sovmorgnarna i vårt hushåll! Lycka. Hoppas att det håller i sig till helgen.

Förnuft och känsla

Jag blev uppvaktad och vacklade lite. Det är ju så skönt med smicker. Men mer än så kunde det inte bli. Och det är jobbigt jobbigt jobbigt när man inser att nej, det var inte den här famnen jag trött kunde få vila i heller.

För vissa dagar. Somliga dagar. Så skulle det vara så skönt att bara få luta sig lite mot den där själsfränden en stund. Ni vet. Han som envist vägrar kliva in och ta plats här i min tillvaro.

Nej nej, kamma håret, torka tåren och räta på ryggen. Jag har världens finaste kille i mitt liv i alla fall.
En riktig kärleksbomb.

Lejonhjärtat

Mini sitter och bläddrar i sin pekbok om djungeldjur. Han älskar böcker passionerat nuförtiden. Bär runt på dem, bläddrar i dem. Kommer med dem och kryper upp i knäet. Varje morgon läser vi böcker i sängen (om vi hinner). Nu sitter han och bläddrar i sin djungelbok och pratar. Aaaarrrraaaaaarrrraaaaaaaarrrr, säger han.

Och så inser jag att det är ljudet för lejon han gör. Aaaaaaaarrrggh, svarar jag. Aaaaaaaarrraaarrr, säger Mini och skiner upp samtidigt som han pekar i boken.

Mitt lilla söta lejonbarn.

Kärlek

Loba och M har kämpat länge för att få barn och har nu nått en helt ny fas. Pengarna är slut och kliniken har konstaterat att de inte fungerar ihop. Det blir inga biologiska barn och adoption är inte aktuellt. Nu samlar de pengar till ED (embryodonation).

Det finns nog inte ett bättre hem för ett barn att växa upp i än hos dem. Kärleken bor nämligen där.

Jag lämnar mitt bidrag när lönen landat. När lämnar du ditt?

Mammakroppen

Vi pratade här på jobbet häromdagen. Två kollegor hade varit på en föreläsning med Tina Törner och hon hade ställt frågan: Vad är det som gör att en 5-åring som får en ny klänning står framför spegeln och tycker att hon är vackrast i världen, när 15-åringen som fått ny klänning står framför spegeln och tycker att hon är fulast i världen?

Jag är inget undantag från den där regeln. Herregud vad komplex jag hade när jag växte upp. Sparade för att operera om näsan och herregud, jag hade ju så stor rumpa att man kunde öppna campingplats på den. Klädde mig i stora bylsiga kläder för att skyla att jag hade en kropp överhuvudtaget. Jag vet att jag brukade tänka med fasa på att åldras. Hur står äldre människor ut med att förfalla?! Tänkte jag.

När jag tittar tillbaka på bilder ser jag att jag var hur fin som helst. Det fanns inga större problem med min kropp eller mitt utseende. Inte heller hade det spelat någon roll. Jag älskar självförtroendet jag kan se hos mina systerdöttrar, som är i tonåren idag och önskar att jag kunde resa tillbaka till mig själv och boosta mig också.

Då var tanken på att föda barn svindlande. Inte bara smärtan och allt runt själva förlossningen, men en graviditet. Slapp hud och allt det där. "Man kan ju adoptera" tänkte jag och sköt det från mig.

Nu sitter jag här. Min kropp är 40+. Jag har valt att inte berätta alla saker som händer med den, men jag har min rosacea och två tillstånd där det inte verkar bättre än att det blir operation. I alla fall rätt säkert i ett fall. Det ligger ett mjukt lager fluff över hela min kropp och magen, ja den är ju plattare än för någon månad sedan, men helt platt, nä det kommer den inte att bli igen. Rumpan är stor nog att hysa en mindre kommun nuförtiden. Brösten mindre pigga. Midjan mindre markerad. Jag är otränad och orkar inte alls särskilt mycket.

Ändå kan jag lugnt säga att jag har nog inte tyckt så mycket om min kropp som jag gör nu någonsin tidigare. Både utseendemässigt och funktionsmässigt. Så befriande. I vissa fall är det faktiskt bättre att bli äldre.



(det kan ha att göra med att vi är väldigt långt från någon badsäsong också)

Timo

Den här versionen av den här låten spelade och sjöng jag högt högt i bilen på väg hem från kliniken när Mini hade "producerats".
Snubblade över den idag och fick samma rysnings och välbehagskänslor som då. Det var nära att Mini fick heta Timo. 

God morgon!

Här ligger jag i sängen. Klockan är 7:23 och alla i hemmet sover. Ja, sover!

Sovmorgon!! Herregud så skönt det är.

Ursprunget

Genom Femmis hamnade jag på en prästs blogg där hon skrivit ett inlägg kopplat till SVTs program Barn till varje pris. Hon har upprört flera av oss Femmisar, men publicerar inte våra kommentarer på sin blogg. Och visst kan man göra så. Strunta i att publicera kommentarer. Själv har jag genom min tid på den här bloggen enbart plockat bort två kommentarer. En som var uppenbart skriven av ett troll och en som av misstag avslöjade lite för mycket av min identitet.

Nåväl. Eftersom hon nu inte publicerar min kommentar och eftersom jag blev påverkad av hennes inlägg känner jag att jag vill försöka formulera mig runt de frågeställningar hon tar upp. Som jag har förstått henne så menar hon att det är barnens rätt till sitt ursprung som hon värnar om. Att hon under sin tid på pastorsexpeditionen varit i kontakt med flera människor som sökt sitt ursprung och hur viktigt det varit för dem.

Jag tror att alla mammor som skaffar barn som ensamstående med donatorsäd har funderat både två och tre varv extra kring de här frågeställningarna. Jag vet att jag själv brottades mycket med det här innan jag ens började försöka göra Mini. Den fråga som främst störde mig var avsaknaden av en pappa. Hur kan man växa upp utan sin pappa! Det jag upptäckte var att när jag pratade med andra så visade sig två scenarier:
Den första är de som har blivit svikna av sina fäder. Tyvärr har jag flera i min nära omgivning som har haft det så. De har allihop fällt kommentaren att det måste vara värre att ha blivit sårad och svikna som de har blivit under sin uppväxt, än att veta att min biologiska pappa är en man som verkligen ville att jag skulle bli till och därför gav sin säd i gåva till min mamma. Under de här samtalen har jag fått trösta och stötta trots att det har varit vuxna människor som menar att de har bearbetat sin barndom. Tänk vilka trauman föräldrar kan skapa för sina barn.

Det andra scenariot är de som inte har vuxit upp med sin biologiska pappa antingen utan att veta om det, eller för att de har varit adopterade. Ingen av dem har önskat ha kontakt med sitt biologiska ursprung på. Inte för att de har varit arga eller besvikna, utan helt enkelt för att de inte har tyckt att det har varit intressant för dem.

Under den här tiden när jag funderade mycket på papparollen så kom jag fram till att det var ju min föreställning om papparollen som spökade. För visst vill jag ge mitt barn allt det där underbara som jag har fått av mina föräldrar och jag har en makalöst underbar pappa. Mini har däremot ingen pappa och kan därför inte direkt sakna det. Hans värld ser bara inte ut på det viset. Det närmaste en pappa han har (i dagsläget) är en man som faktiskt ville att han skulle bli till. En man som ville att jag skulle få leva med Mini i mitt liv. (och så är en av mina absolut bästa vänner Minis alldeles egna kärlekspappa)

Jag tror att det är där skon klämmer för de flesta som ryggar tillbaka och skräms av tanken på donerade ägg och spermier. Vi är så vana vid våra egna föreställningar. Vi är så vana vid att kunna gå till kyrkoböcker och register och söka vårt ursprung, men är det verkligen vår identitet? Jag är inte så säker som prästen som skrev inlägget i den där bloggen. Jag tror att det blir viktigt för att vi gör det viktigt.

Personligen har jag inte varit så intresserad av att söka mina rötter till exempel. Hur många av er där ute har det? Nu vet jag förvisso vem som är min pappa, men släkten på hans sida har jag inte mött särskilt mycket alls. De flesta aldrig. Jag har ingen kontakt och vet väldigt lite om dem. Jag tycker faktiskt inte att de utgör min identitet, mer än att jag vet att mitt ursprung är, ja, vad är det egentligen? Svenskt? Antar jag. Det visade sig t o m vid tillfälle att den historia jag alltid fått höra om mitt relativt ovanliga efternamn inte ens den var sann, men inte blev jag särskilt upprörd eller kände mig rotlös för det. För min identitet är att det jag heter heter jag, jag fyller det med innehåll genom att existera och inte genom dess ursprung.

Samma sak på min mammas sida. De jag vet något om där är min mormor och morfar, men inte särskilt detaljerat. Och så såklart mina kusiner och moster och morbror. De är människor som har figurerat i mitt liv, som livs levande varelser. Idag vet jag att de finns där ute, men mer än så, nej. Och om de är en del av min identitet. Knappast.

Men visst, både prästen och jag spekulerar utifrån våra egna skilda erfarenheter. Det mest opartiska vi har att vända oss till är forskningen. Om jag skrev det här på universitetet skulle jag nu länka och referera här, men jag har varken tid eller lust att leta rätt på allt det just nu. Den forskning jag har läst in mig på och som jag har hittat i frågan säger en sak: Barn som växer upp med en frivillig förälder mår MINST lika bra som barn i ”traditionella” familjer, om inte bättre. De blir mogna, kloka, kärleksfulla och trygga unga vuxna. De är hett efterlängtade, önskade, älskade och uppfostrade.

Visst borde det finnas de som inte får det bäst i världen i den här gruppen också. Visst finns det undantag som bekräftar regeln. Det gör det alltid. I kärnfamiljen (aargh vad det ordet smakar illa för mig) som i regnbågsfamiljen (gillar inte det ordet heller) eller helt enkelt oberoende på hur ens familj ser ut. Jag tänker på de barn som var skilsmässobarn när jag växte upp, vad jobbigt det var för dem att leva utanför normen, när det idag är hur vanligt och inget konstigt alls. Så vill jag att världen omkring ska se på vår familjekonstellation också. Som att det är helt okej och inget konstigt alls. För det är vi, med våra kommentarer och föreställningar om vad som är rätt och fel som stigmatiserar och gör saker jobbiga.

När jag tänker på min tid i Afrika. På min käre assistent/livvakt som jag skrev om förra veckan. Hur de förhöll sig till familj i hans kultur. För dem var familjen de som var dem närmast. De som bodde i samma by. De kallade alla för sina bröder och systrar. Alla män för sina farbröder och alla kvinnor för sina mammor. Alla tog hand om varandra och själva biologiska urpsrunget var mindre viktigt.

Det vill jag även att Mini ska få ha. Känna att han är del av något större. Att han har människor som är viktiga runt honom och som han är viktig för. Sedan om han är genetiskt och biologiskt kopplad till de här människorna eller inte tror och hoppas jag kommer att vara mindre viktigt. Däremot är jag övertygad om att vi kommer att fylla honom med hans identitet. Jag är övertygad om att han kommer att vara en trygg, stabil, glad och öppen ung man en dag. För jag kommer att göra allt som står i min makt för att hjälpa honom att bli det.

Precis som vilken mamma som helst. Kärn-, regnbågs-, foster-, adoptiv-, frivilligt ensamstående eller bara vanlig hederlig mamma. I en vanlig hederlig familj.

Uttråkad

Jag har tråkigt. Ja, det har jag. JÄTTETRÅKIGT. Om jag var fem år skulle jag gå till mamma och säga: "Jag har inget att göra, vad ska jag gör, nä inte det, har du något annat? Vad ska vi äta? Vad ska jag göra?"

Så jag ringde min chef och frågade de där sakerna istället. Fast jag sa inte: "Nä inte det." utan plockade fram den entusiasm som jag kan fejka fram och nu har jag i alla fall något att göra, även om jag inte känner för det.

Och ingenting känns bättre av att läsa dagens inlägg från Loba

Det är så otroligt trist. Trist, fel, dumt och ORÄTTVIST. Och vad ska man göra? Kan inte någon hitta på något man kan göra åt det snart? Den där förbannade orättvisan.

Busigt

Natten till söndag var jag ute och dansade. Ni vet. Så där som man gjorde förr. Vänner, alkohol, taxi och lite skaka rumpa.

Det var roligt, men inte så roligt att jag känner att jag måste göra om det snart snart.
Jag vet i alla fall fortfarande hur man gör.

Finfredag

Jag lyfter klykan, hakar av haspen och trycker ner handtaget. Öppnar grinden, tittar upp och ser två lysande ögon, ett brett leende och korta overallklädda ben som pinnar på det snabbaste de bara kan mot mig.

Hur kan man annat än känna ren lycka och kärlek då? Fredagsmys a la carte.

Äggdonator sökes

Något för dig? Gå in och kika här.

Sviterna

Idag har jag fått veta om ytterligare en svit efter graviditeten. Det känns som att min kropp förfaller, sviker, eller om det är jag som har svikit min kropp.

Även om det inte är livshotande på något vis, så är det obehagligt. Särskilt som läkaren är förvånad över att jag inte har mer ont och strikta order om besök på akuten om vissa symptom uppstår.

Remiss och hjälp på väg, men det kan ta tid.
Ynk. Ynk.

Fortare

Det går snabbare och snabbare här. Och högre. Mini har börjat klättra. Mina lugna dagar är över!

Men åh vad roligt vi har!

Vad duktig du är!

Jag ramlade över en artikel av Jesper Juul om beröm och att skapa självkänsla hos barn som jag tyckte var mycket läsvärd. Min strävan är ju att Mini ska bli en självständig, empatisk, underbar vuxen man en dag och grunden för det lägger jag. Han beskriver alternativa sätt till att ge beröm, något som jag vet med mig att jag gör av bara farten ibland. Är du också nyfiken kan du läsa om det här:

Jesper Juul - Att berömma barn

Ultraljud

I morse gjorde jag ett ultraljud. Inte för att jag är gravid igen utan av andra skäl. Saker som oroat mig en tid är nu utredda och jag kan lägga en del av min oro åt sidan. Så skönt.

Men att ligga där, med klet på kroppen och mörkt i rummet fick ju tankarna att vandra. Till de där andra ultraljuden. De där Mini sågs vinka och spralla inne i mig.

Vilken fantastisk grej egentligen! Att få se sitt barn i förväg. Fast ändå inte riktigt riktigt. Och tänk att den där filuren på bilden, nu springer runt på sin förskolegård och busar med sina kompisar. Så liten och ändå så stor!

Barnens Bokklubb

Jag fick reklam från dem igår med ett öppningserbjudande. Blev sugen, men känner mig alltid lurad på sånt här. Är det något att ha? Någon som vet?

Barnens Bokklubb

Härligt

Hittade det här klippet från TV4s nyhetsmorgon och jag kom på mig själv med att sitta och skratta.

Dessutom tycker jag att Mette gjorde ett utmärkt jobb för att representera oss frivilligt ensamstående mammor.

Outsiders

Ser av en slump på Outsiders på femman och det handlar bl a om en donator och en surrogatmamma. Så spännande och intressant!

Tittar ni också?

Annars kan ni titta här:
Outsiders - Barngivarna

Flirta

Det här med män. Jag vet. Jag tjatar. förlåt i förväg

Nåväl. Det här med män. Nu när jag sover så mycket har jag börjat minnas mina drömmar. Det är högst ovanligt för mig. Inatt drömde jag att jag åkte taxi och att taxichauffören var chef på teatern jag åkte till och det slutade med att han bjöd mig på middag och allt var guld och gröna skogar. Mysig känsla att vakna med. Jag har ju varit hemma med en sjukling och inte träffat någon i princip, så att bli uppflirtad i drömmen var helt okej.

Har känt mig som ett ras här hemma. Håret fel, flammigt ansikte av den där behandlingen av den där blåssjukdomen som visade sig ha namnet Rosacea, glåmig, trött, rödögd. Bläääää... speglar har undvikits å det bestämdaste. Så att bli uppflirtad i drömmen ja, det var ju inte fel om man säger så. När verkligheten slog ner som en bomb efter frukost under påklädning var det mindre kul. Men ja, inte mycket att göra liksom. Clinique, Lancôme och lite vatten. Häpp häpp... presentabel.

Så gick vi till förskolan Mini och jag och döm om min förvåning: Jag blev flirtad med på vägen!

Nu känner jag mig inte riktigt lika mycket som ett ras längre. Tack för det raringen som smilade upp sig och sa hej. Söt, med glitter i ögonen och allt.

Boktips!

Mini gillar deckare. Varje morgon läser vi Taveljakten. Trots detta har vi aldrig kommit till uppgörelsen. Det är olidlidligt spännande. Tror ni att det är boven på omslaget?

Tupplur

Sömn föder sömn läste jag någonstans mitt i den där perioden när jag försökte få styr på Minis sömn.

Föga anade jag att det även gällde mig. Innan graviditeten, som helt förstörde mönstret, slocknade jag som en sten varje kväll och det enda som fick upp mig var kaffe. Sen kom graviditeten och jag vaknade varje natt. Till saken hör att jag aldrig kunnat sova dagtid, så jag vandrade trött som en zombie genom många dagar.

Under föräldraledigheten så många: "passa på att sova när Mini gör det!"
Men knappast, det var min chans att duscha etc.

Men nu. NU. När föräldraledigheten är över och jag ska vara på jobbet dagtid, nu har jag insett nyttan av och utvecklat kunskapen att sova på dagen och vet ni, när jag gör det däckar jag också strax före 22 på kvällen. Jag som vanligtvis är en nattsuddare.

Så ja, sömn föder sömn!
Godnatt på en stund

När man är sjuk

Vi VABar idag. Jag såg för mig hur Jag skulle vara galet effektiv och få massor gjort.

Men så var det någon som bara ville mammagosa. Så nu ligger vi på sängen och läser, kramas och myser. Så får man ha det när man inte är frisk. Och jag klagar inte alls.

Öroninflammation

Avbockat. Nu blir det 5 dagar penicillin. Häpp!

Evighetsgöra

Jag vet inte om det syns, men det här är ett försök att fotografera dammet under min säng. För mindre än en vecka sedan var det dammfritt här.

Det känns som att vi nu 2011 borde kommit på något praktiskt sätt att hålla hemmen dammfria. Annat än ren manuell städning då! Håller ni inte med?

Omtalad

På lekplatsen sprang vi på lille V från Minis förskolegrupp. En gullig tvååring. Jag hälsar på honom och sen på hans mamma, som inte känner igen mig. Vi pratar en stund och när hon får reda på vad Mini heter lyser hon upp och säger: Åh, så det här är Mini! Honom har vi hört talas om hemma, men vi har inte vetat vem han är. V berättar så mycket om Mini."

Sånt går rätt in i mammahjärtat. Mini har en gullig kompis på förskolan.

Så mycket bättre

Just nu borde jag vara på kalas i Norrköping, men det är jag inte. Min ekonomi tillåter inte såna utsvävningar för tillfället.

Istället sitter jag i soffan bänkad framför Så mycket bättre. Förra säsongens Så mycket bättre missade jag helt. Det var mitt i Minis kolikperiod och han skrek främst på kvällarna. Och mamman ja hon blev ljudkänslig och såg länge på TV utan ljud med Text-TV på.

Så förra årets Så mycket bättre hade jag inte mycket relation till.

Ikväll så pratade de om Anna Lindhs död och det griper mig så. Jag träffade henne en gång och hon gjorde stort intryck på mig. Det är verkligen tragiskt att hon inte längre finns bland oss. Och Eva Dahlgrens känsliga musik drog igång den där sorgen i mig igen.

Och så minns jag en dag på savannen i Afrika. Min assistent/livvakt sitter och jobbar inne på vårt kontor. Vi sitter vid varsitt bord. Rygg mot rygg. Han är 2 m lång och från Dinkastammen. Han har jobbat som livvakt åt den högste i gerillan och varit barnsoldat sedan han var 14. Vi känner inte varandra så väl ännu och det har varit lite oroligheter utanför campen.

"You had a foreign minister called Anna didn't you?" säger han plötsligt.
"Yes"
"She was murdered. Stabbed in open daylight in the middle of your capital."
"Yes"
"She was shopping without her bodyguard"
"Well" började jag fumligt förklara, hur berättar man för någon som är uppvuxen i krig att hos oss skjuter och knivhugger vi inte våra politiker eller varandra sådär till vardags. Jag gjorde ett taffligt försök och så avbröt han mig.

"You will not join her destiny."

tystnad

"You have me."

Och under det dryga året jag var där så gjorde de där orden mig ofta trygg. Han skyddade mig ofta utan att jag förstod det förrän efteråt. Och också ofta på kloka sinnrika sätt. När han var i närheten var det få som vågade sig fram till mig och ingen utan att först prata med honom. Vi skrattade ofta, mycket och hjärtligt.

Ibland chattar vi på Facebook. Han tycker att Mini är så fin.
Man skulle kunna skriva en roman bara om hans liv.

Afrika är fantastiskt, med en sådan assistent blev det så mycket bättre.

Produktplacering

Om ni vill bli riktigt bra på Wordfeud, eller bara älskar allt som smakar ingefära.

Tillhör ni den senare kategorin ska ni dricka en Stoney om ni passerar Afrika.

Här är ditt liv

En veckas tvätt. Vad hände? Ska jag skaffa en tvättkorg till kanske?

Fredagskväll, jag kunde ta ett glas vin, men nej, det får bli nya favvoteet, ett par rostade mackor och tvättsortering. Imorgon bitti är det tvättstugan och ICA Maxi som gäller. Låter väl i.inte så hyperspännande kanske, men jag är ändå nöjd med tillvaron. Skönt puttrar på.

Nam

Honungsvatten och yoghurt är storfavoriter om man är liten och hes. Iaf om man heter Mini.

Tack för tipset om honung till liten Knas & Kalas! Toppen!

Mamma!

När Mini är förkyld har han svårt att sova. Han brukar ställa sig i sängen och tjoa efter mig. Det gjorde han ikväll också.

Med en stor skillnad mot tidigare, för ikväll hördes klart och tydligt: Mamma! Mamma! Maaaammaaaaaa!

Åh, så härligt

Väluppfostrat

Tidig väckning efter vaknatt gjorde mamman mindre glad i det här hushållet. Lägg mensstart, nackspärr och begynnande förkylning på det. Ynk och gny. Lite lätt grinig gick jag upp och gjorde välling, som Mini fick inta i mammas säng. Gosigt.

När han klämt hela flaskan så letade han efter något och sa upprepat "da da, da da, DA DA"
Mer och mer frustrerat. Så till slut hittar han och tar tag i min hand, sätter flaskan i den och säger nöjt: "Da da!"

Dvs "Tack tack!"
Leken vi lekt sista tiden.

Och tjuriga, trötta mammahjärtat smälte totalt.
Vassego lilla kärlekstrollet!

Välling

Jag har hört talas om barn som inte äter välling. Vi kan väl lugnt konstatera att Mini inte tillhör den kategorin. Å andra sidan finns det inte mycket i matväg han har dissat i sitt liv.

39

Det här morgonrufsiga bakhuvudet vaknade ledsen och het imorse. Idag blir det hemmadag med kurering och mys. Vi har börjat med välling i sängen.

Det jag skulle skriva om

Läs det här först

Nu till det som jag har gått och funderat på. Det jag vet att ”Barn till varje pris?” har triggat hos mig. Tidigare har jag inte velat ta ställning. Jag har inte velat säga var gränsen går för vad som är okej och inte. Embryoadoption? Surrogatmödraskap? För vem är jag att skriva någon på näsan om det? Men inombords har jag gått och stött och blött de här frågorna.  Med olika grad av medvetenhet om det. Och så kom den där fantastiska TV-serien. Ja, den och den på 3:an också för den delen.

Jag vet precis vad jag tycker idag. 

Jag har skrivit om det tidigare. Att jag skäms över att vi är så stock-konservativa i Sverige att vi inte tillåter ensamstående att bli föräldrar. Sättet vi hanterar barnlöshet på inom vården. Att det skiljer sig så mellan landsting. Etc etc

Jag vill att vi blir ledande inom det här. Jag önskar att vi tillät alla vägar att bli föräldrar på i Sverige. För alla. Och visst, vi kanske inte har råd att betala surrogatmödrar inom ramen för landstingsvården, men låt de som vill anlita surrogatmoder betala det då. Så länge det är tillåtet. Jag har två vänner som är barndomsvänner. Den ena har tre barn och är nöjd. Den andra kämpar för sitt liv för att få ett. Hon med tre vill så gärna hjälpa. ”Jag kan bära ditt barn” säger hon, men det är inte möjligt i Sverige idag. Det finns de som sätter likhetstecken mellan prostitution och surrogatmödraskap. Jag tycker att de ska prata med mina vänner.

Tillåt för guds skull ensamstående få fertilitetsvård. Det är så korkat att det är en gråzon. Det är så pinsamt att jag vill dra skämskudden framför ansiktet och kvida lite. Jag måste ha rätten att få veta hur det står till med min egen kropp! Aaarrgh...

Låt ensamstående få inseminera sig och göra provrörsbefruktningar. Vi gör det ändå! Vi blir bara fler och fler för varje år.

Tillåt embryoadoption i Sverige. Jag tror inte att den genetiska kopplingen är så viktig som vi menar i det här landet. Jag har nära bevis på det. En av mina vänners pappa uppfostrade dagligen ett barn han visste inte var hans. Hon var beviset på otrohet och svek. Ändå älskade han henne över allt på denna jord. Henne och hennes bror som genetiskt var hans.Och hon älskade honom. Oavsett vad hon fick lära sig om sitt ursprung under resans gång.

Tillåt adoption i Sverige. Som psykologen sa igår, det går, men det var inte politiskt korrekt på 70- och 80-talet, så det minimerades. Jamen det är ju 30-40 år sedan nu. Dags att omvärdera lite kanske? Jag känner både personer som varit adopterade och fosterhemsplacerade. Och jag lovar er att i det sammelsurium som uppstod runt den fosterhemsplacerade var det betydligt mer otrygghet och osäkerhet än runt de adopterade.  ”Fosterhem för barnens bästa”, yeah right. Försök att vara trygg med att min alkoholiserade biologiska mamma kanske kräver tillbaka mig från den tillvaro jag har nu. Är inte det ett svek?

Nu kommer vi till en punkt som jag tror att jag nog inte har så stort medhåll i.

Tillåt anonyma donationer i Sverige. Ja, jag menar det. I programmet på 3:an är det ett lesbiskt par som blir mammor genom donationsinsemination. De fick vänta i 1½ år. Ponera nu att alla singelmammor skulle stå i samma kö. Hur lång skulle väntetiden bli då? Då blir en lagändring enbart en teoretisk övning. För i praktiken kommer i vi princip ha samma situation.

Jag menar på fullt allvar att jag inte tror att det här med att kunna spåra sitt genetiska ursprung har så stor betydelse. Kanske kommer Mini slå mig på fingrarna om det en dag. Älskade unge min, jag ska göra allt för att du ska få bearbeta och hantera den här delen av ditt ursprung. Men av avgörande vikt anser jag faktiskt inte att det är. Jag känner de som inte har koppling till sitt ursprung och heller inte vill ha det. Jag tror att det iofs är individuellt, men också en fråga om hur stor vikt vi i samhället lägger vid det här. Vad vår kultur säger. Uppenbarligen lägger vi stor vikt vid det i Sverige. Varför?

Nej, låt oss öppna upp möjligheterna. Starta ett nationellt donationsregister för spermier, ägg och embryon. Öppna upp vägarna att skapa liv. Ge liv. Få liv.

Jag citerar mig själv från igår, när jag återgav vad psykologen sa i sista avsnittet av ”Barn till varje pris”:

”Det som spelar roll är att barnen får längtande föräldrar som kan knyta an och älska barnet.”

För jag menar att det också spelar roll för längtande föräldrar att få älska och knyta an till ett barn.

Oavsett på vilket sätt det kommit till dem.

Oavsett vad deras genetiska koppling är. 

Jag väljer att vara öppen för liv och för möjligheter.  Jag vill vara öppen för kärlek, delaktighet och empati.  Jag vill se människor som tillgångar och förlita mig på deras förmåga att tänka för sig själva. Jag vill inte sitta på höga hästar med pekpinnar om vad som är rätt och fel.


Jag vill leva i ett land som också har den inställningen.

Sidospår

Jag sitter här och har inte särskilt mycket matnyttigt att ta mig för. Trött som en gnu efter natten då jag vaknar kl 4 och inte kan somna om. Nästan varje morgon. Jo, jag kan somna om runt 5-snåret. Det är då som Mini slår upp sina blå och tycker att dagen ska börja (jag har nämnt hur illa jag tycker om vintertid- och sommartid va?! Lägga ungen senare funkar inte här, han vaknar 5 i alla fall)

I alla fall, det var inte det jag ville skriva om, utan om något som har ruvat i mitt hjärta ett tag. Jag har en bekännelse.

För några år sedan hörde jag talas om en kvinna som försökte skaffa barn genom donatorinseminationer i Danmark och jag tänkte att NÄE så kan man ju inte göra. Varför jag tyckte så då det vet jag inte, för jag vet att jag tidigare varit positiv till det. Vilken himla tur att jag ändrade uppfattning om det. Vi räknar det under tillfällig sinnesförvirring.

Tidigare i mitt liv har jag alltid sett mig som adoptionsmamma. Vet inte varför, men jag firade min 25-årsdag med tanken på att äntligen var jag gammal nog att adoptera. Nu blev det inte så. Då fanns det inte ekonomi. Sen separerade jag och i separationen var det här med barn en stor fråga. Hur skulle det bli nu?
Då gick det en TV-serie på SVT som hette Om Barn eller ngt sånt. Röyksopps Eple var signaturmelodi. I slutet av varje avsnitt följde de några kvinnor i 40-årsåldern som ensamma adopterat barn från Kina. Jag var fascinerad och följde dem slaviskt. Nöjd med att det fanns en lösning. Jag hade 10 år på mig att fullfölja min utbildning och skaffa ett stabilt liv. Leta efter mannen och om det inte lyckades, ja då kunde jag alltid följa de här fantastiska kvinnornas fotspår.
Ja, så gick livet. Magisterexamen. Räddningsverket. Afrika.

Afrika. Denna fantastiska kontinent men som är så bitterljuv. Lika mycket som jag älskar den hatar jag den. Och i Afrika mötte jag så fantastiskt mycket barn. Glada, underbara, glittriga barn. Hungriga och törstiga barn. Sjuka barn. Döende barn.
Mitt hjärta går under när jag tänker på dem. Tänker på de kvinnor som försökte få mig att ta med mig deras spädbarn. Det var så stort och så hemskt och omöjligt. Komplicerat. Och tänk, där skaffar man så många barn som möjligt för att försäkra sig om att några når vuxen ålder och kan ta hand om sina föräldrar på ålderns höst. De har en helt annan syn på livet och döden där, men jag tror ändå att varje mamma som förlorar ett barn känner samma avgrund inom sig. Oavsett kultur.
När jag kände att mitt hjärta höll på att hårdna av att se all misär var jag tvungen att komma hem (den korta versionen av det).

Komma hem och bilda familj. Få en fast tillvaro. Jag trodde att det skulle vara enkelt. Hur svårt kan det vara att hitta en man och ett jobb? HA! Jag skulle bara ha vetat.

Jag har jobbat halvt ihjäl mig som konsult. Tills den dagen jag insåg att det faktiskt räckte att jobba 40 h/vecka och att man inte behöver resa 50% av tiden. Att ordet nej fungerar, även för mig.

Jag har kryssat mig genom dejtingdjungeln. Visst har jag gått på nitar. Herregud. Vi är några stycken som funderar på att skriva en bok om våra värsta nätdejtingdejter. Jag har kompromissat och gått på minor. Jag har sprungit och sprungit efter.

Tills jag en dag insåg. Om jag väntar längre nu, så blir det inga barn för mig. Plötsligt var valet lätt. Och lättare blev det med konsultuppdrag i Köpenhamn. Och att träffa fantastiska Femmisar.

Nu sitter jag här, efter något år med inseminationer och kval, 40 veckors graviditet, 3 månaders kolik och 13 månader med en alldeles ny person. Här sitter jag, lite väldigt trött, men också väldigt lycklig. För jag har en ljuvlig unge. Min Mini.

Vet ni, med honom så försvann en massa sorg och gap i tillvaron. Visst vill jag dela mitt liv med den där mannen, men jag kompromissar inte längre och jag känner mig glad och lycklig över mitt liv. Tillfreds.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om...

Det jag skulle skriva om kan ni läsa här.

Förstagångare

Imorse lämnade jag Mini på förskolan och han satte sig snällt vid bordet för att äta frukost och sen fick jag en kram och puss innan jag gick. Inga tårar. Ingen ledsen min. Bara en kram och hejdå. Gullefjunet!

Sedan dess har det varit rotation här jag kan jag säga. Jag har redan hunnit vara på verkstaden med bilen och till läkaren. Och hos läkaren hände en annan grej. Ni vet att jag brukar kalla mig för inbillningssjuk. Fast det är egentligen inte sant, för jag har aldrig blivit helt friskförklarad av en läkare (jo, fast han hade fel visade det sig sen) och hemskickad. Sen går jag visst och nojar hela tiden, men det försöker jag hålla under kontroll och på låg nivå. Det har funnits de som menar att jag har klippkort på vårdcentralen. Men det har jag aldrig haft.

Förrän nu.

För idag fick jag frikort inom vården. Frikort! Det har jag aldrig haft förut.

Jag är som bilen. Går tydligen lite sönder här och där. Gammal och redo för reparation uppenbarligen.

När får man frikort hos verkstan?