Kärlek?

Jag märker ett nytt drag hos mig själv. När jag tänker på framtiden har jag slutat att föreställa mig att det kommer en man in i mitt liv. Jag tänker att jag är ensam med mitt barn. Jag planerar min ekonomi för att vara ensam med barn. Jag planerar mitt boende efter det.

Det verkar inte bättre än att jag har slutat att tro på att det finns en man för mig att dela mitt liv med. Samtidigt har jag börjat märka när män flörtar med mig. Det gjorde jag inte tidigare. Livet kan verkligen spela en spratt emellanåt!

Förändrade förutsättningar

Jag har nått en stor milstolpe på min väg. Äntligen har jag sålt min lägenhet och nu tar jag ett steg mot en ny framtid. Nu vet jag vad jag har att lägga i handpenning till ett nytt boende och det känns bara så otroligt bra.

Framtiden, se upp, för här kommer jag!

Vilja på riktigt

Tre dagars kärleksboost. Ömhet och närhet och nu har jag snurrat runt hela min skaffa-barn-karusell en gång till och jag är faktiskt ännu mer övertygad, stärkt i min beslutsamhet att genomföra det här. :)

På riktigt

Jag minns min långa relation. Jag minns att jag inom tio minuter från vi möttes visste att jag ville vara med honom. Jag minns också känslan av att se honom efter att ha varit ifrån varandra ett tag, värmen i magen och saknaden när vi var skilda från varandra. Jag minns att jag vid ett tillfälle kände att jag skulle kunnat dö för honom.

De relationer jag har försökt bygga de senaste åren har varit som bleka kopior. Falska, men med förhoppningarna om att det skulle komma efter hand. I senaste separationen så fällde jag inte en tår under separationen. Det kändes som en befrielse att slippa honom. Jag hade redan gått vidare och själva separerandet var bara en formalitet. Separationen innan jobbigare, där jag kämpade för att lyckas och dessutom fick en bonusdotter som jag skapade en stark koppling till. Men ändå långt ifrån den där längtan, saknaden och önskan om att vara nära. Faktum var att jag aldrig ens ville att han skulle ta i mig. Jag äcklades av honom mot slutet, men jag ville så gärna. Bah...

Idag stod jag på stationen och såg Glitter hitta sin plats i tåget och kände tårarna välla upp i mina ögon och saknaden i hela kroppen.
Men jag har dansat den här dansen förut med honom. Jag har haft diskussionen och den får vila. Den här gången är det han som får ta upp den. Han andas den och när han ringde för att berätta att han kommit fram, så sa han att han hade känt sig ledsen över att lämna mig när han satt på tåget.

Vi fungerar så bra tillsammans. Allt är enkelt och jag känner mig attraktiv, levande, omtyckt, fantastisk och mänsklig. Vi är helt olika men ändå samma. Vi har samma värderingar, samma rakhet. Men han har en värme och en känslomässighet som slår min med hästlängder. Han var den som köpte ett telefonkort och ringde mig på min satellittelefon på min födelsedag i Afrika (ringa till satellittelefon är superduperdyrt). Han är den som märker när mina tårar börjar rinna trots att jag försöker dölja det för honom och som håller om mig och säger att det är okej att gråta trots att jag är uppfostrad att låta bli. Han är den utan att tänka på det rättar till mitt hår, pillar bort damm från mina kläder eller bevakar att ingen rotar i min väska när jag förälskar mig i småprylar på en marknad.

Han skrattar åt min klumpighet, min fåfänga, mitt sätt att uttrycka mig och kysser mig sen vimmelkantig.

Egentligen är jag bara så glad över att han är här, genom min tid i Afrika och två förhållanden senare. Jag är glad över att ha fått spendera tiden tillsammans med honom. Men framförallt är jag glad över att jag faktiskt på riktigt blev ledsen över att han åkte idag.

telefon

Igår satt jag i parken och väntade. Passade på att ringa till föräldrarna och följande konversation ägde rum:

"Är det verkligen jobba du ska göra i Danmark imorgon?"
"Ja"
"Ja, jag trodde nästan att det var det där andra du vet."
"Nä, jag ska verkligen jobba, det är försent att göra det andra den här månaden"
"Jag tror jag reagerade lite märkligt när du berättade, men jag blev bara så himla chockad!"
"Ja, när du sänker två whisky efter kommentaren 'är du inte klok i huvet' så förstod jag nog att du var lite chockad! Det är helt ok för mig"

"Men jag ville bara att du skulle veta att jag tycker att det är jättespännande och ska bli så kul och att jag vill att det ska gå bra!"

Nästan lite banalt, men oj vad det kändes bra.

I övrigt har jag lite semester från barnalstrandet just nu. Det behövdes efter den känslomässiga berg och dalbana förra månaden erbjöd.

Att ta bladet från munnen...

Jag berättade det för mamma. Vi stod i köket och hon frågade mig om jag var gravid när jag inte ville dricka alkohol och jag sa "Nej, men jag tänker bli". När jag berättat allt så tittade hon på mig och sa: "Är du inte klok i huvudet?!", sen tog hon två raka whisky och konstaterade att ja varför inte, en man verkar överflödig och onödigt jobbig i alla fall.

Sen dess har hon stöttat mig och planerat för mig.
Och jag älskar henne ofantligt mycket.

Min mamma.

Stanna eller gå?

Jag funderar på att byta klinik. Kliniken jag varit på hittills är en barnmorskeklinik. Den ligger centralt i Köpenhamn och allt är fint ljust och gulligt med kuddpuffar och så. Men den har nästan dubbla priset mot en läkarklinik. Inget gullgull, bra parkering och halva priset. Där kan de också göra ultraljud och IVF och det är en läkare som gör själva inseminationen och rekommenderar behandlingar. Om jag behöver spola äggledare gör de det där.

Ja, det känns faktiskt mer rätt att gå dit. Valuta för pengarna liksom. Jo, jag är från Småland!

Om att ljuga och om att berätta

I vanliga fall så älskar jag mat och dryck. Ni vet, jag är den där som liksom smackar när jag får en meny i händerna för att sedan beställa in det röda köttet som är så blodigt att kon nästan råmar när jag sätter gaffeln i den. Jag är tjejen som kan dricka whisky och har en samling hemma. Hon som har en trave vin i köket och mer än gärna tar en öl på puben.

På morgonen är det jag som släpar mig ut i köket och gör dagens första svarta kopp kaffe för att ens orka med resten.

Nu är jag inte den tjejen mer och hur i hela friden ska jag hantera det?!

Jag är tjejen som tittar storögt på biffen på din tallrik och själv försöker njuta av fisken jag beställt in. Nu är jag hon som ler lite blekt och säger "nej, jag dricker inte", samtidigt som jag inte vill annat än känna vinet fylla min gom och min mun och glida ner i min mage och göra min kropp avslappnad och hjärnan lätt. Och eftersom den enda koppen kaffe som kommer i min kropp om dagarna intas till frukost får jag snällt tacka nej till kaffet till avecen också.

Det suger faktiskt. Jag saknar alkoholen mest. Det låter illa. Är jag alkoholiserad? Knappast. Det är över en månad sedan jag senast drack, och suget har inte varit så stort. Inte ens när jag dansade av mig sorgen över mensen som kom som en syndaflod. Men nu, när livet är pest och mitt hem är kaos, då hade det varit skönt att få slappna av med vin.

Köttet är okej, jag gillar fisk för det mesta och det serveras mycket och god fisk ute nu. Kaffet är också okej. Jag klarar mig utan.

Det som är värst dock är att ljuga. Jag kan inte gärna berätta för alla vad jag håller på med. Det hade blivit olidligt. Tackar man nej till alkohol så finns det dock en förväntning på en förklaring. Varför inte?
Jag är kass på att ljuga. Speciellt som jag har ett inre som säger att en GT, ett glas vin, en öl... bara EN.

Och nu har mannen som jag flörtade med på ett bröllop nyligen satt kurs mot Malmö och här sitter jag och vet att jag kommer att behöva ljuga för honom.
En gullig kille. Helt oanandes. Samtidigt vill jag ju inte tacka nej till att ses bara för den sakens skull. Vem vet? Det kanske inte blir något barn i Danmark och då har jag avfärdat någon på helt fel premisser.

Min mamma kommer hit på fredag. Vi ska städa tillsammans. Jag är så glad över att hon kommer hit och hjälper mig. Min älskade mamma, som jag så hoppades bara få berätta ett faktum för. Nu känner jag dock att jag inte orkar det. Jag kommer att berätta för henne vad jag planerar. Det känns rätt skönt. Just nu längtar jag bara tills allt det här är över och jag har en normal lunk igen. Utan jobbiga ex, jobbiga förväntningar och jobbiga situationer att ljuga mig ur.

Att vilja och mentalt skydd

När jag gjorde min insemination hade jag ingen aning om vilken psykologisk centrifug jag skulle hamna i. Jag var så oförberedd. Första veckan var förfärlig. Jag kunde inte annat än tänka på vad jag gjort, om det skulle bli ett barn om det trillade ett ägg och delades inne i min äggledare. Jag kunde inte sova. Hjärnan jobbade med allt samtidigt. Kan jag? Var ska jag bo? Hur ska det gå med jobbet? Även om det var saker jag tänkt på innan kändes det plötsligt som att jag fattat ett överilat beslut, bara för att jag inte varit beredd på att jag skulle tänka ALLT en gång till fast i överljushastighet.

Då slog hjärnans försvar till och jag upplevde plötsligt att jag helt distanserad till kärnan i mig själv. Helt plötsligt gjorde jag planer för att åka till Kongo eller Bangladesh och jobba. Jag var osäker på om jag ska köpa en 2:a eller 3:a. Allt var helt uppåt väggarna i relation till att jag kanske blir mamma och den viljestyrka jag känt tidigare och plötsligt kände jag inte igen mig själv.

Men när graviditetstestet visade negativt och när mensen började forsa ur mig, då släppte all känslokallhet och all smärta kom på en gång. Sällan har jag känt så mentalt ont av att få mens. Just då omgiven av människor som fokuserade på sig själva. Tack och lov för bästa bästa M som tog mig ut och dansade.
Idag är jag trött, men det är det värt.
Idag har jag insett att viljan och drömmen är kanske inte bara lika stark utan starkare än tidigare och jag måste inse att hoppet inte är ute för mig.

Jag är också tacksam över att jag har chansen att göra det här. Om jag vore ensamstående man hade jag inte haft en chans att skaffa barn själv.

Nu är det semester och ta hand om mig själv-tid. För viljan finns här och jag ska genomföra det här på bästa möjliga sätt.

Tungt

Igår morse gjorde jag första graviditetstestet. Det var första dagen som det kunde ge utslag. Igår eftermiddag kom mensen. 4 dagar tidigare än beräknat och med en smärta som inte var så mycket fysisk som psykisk. Mitt barn finns inte i mig. Allt var bara drömmar och fantasier. Nu måste jag gå igenom allt en gång till. Alltihop helt och hållet från början till slut. Jag är så trött. Jag har inte sovit ordentligt och min kropp rasar i vikt utan att jag ens anstränger mig nu.

Jag funderar på att ta en paus i det här. Vänta på att kroppen och psyket stabiliserar sig. Sälja min lägenhet och köpa en ny och hoppas mycket på visningen i veckan. Åka på semester och vila upp mig och känna att livet och kroppen och jag är vänner igen.

Just idag är vi inte det.